Det klingade vackert både på svenska och arabiska, när bibliotekarien Krister Gustavsson och skalden Jasim Mohamed läste dikter vid en litterär afton på Kafe Kardemumma vid Stadsbiblioteket i Uppsala. Till höger skalden Kahled Soliman.

En poetisk duett kan man nästan tala om när poeterna Jasim Mohamed och bibliotekarien Krister Gustavsson härom kvällen läste dikter på växelvis arabiska och svenska. Vilket språk som är vackrast är svårt att säga, men för mig var det definitivt lättast att förstå svenskan. Och dikterna var både intressanta och gripande. Läs ett par av dem nedan.

Jasim Mohamed, född i Irak 1962, är poet, översättare och barnboksförfattare samt krönikör i Dagens Nyheter. Han är även känd som arrangör av litterära program och festivaler, till exempel den årliga poesifestivalen Bagdad Café i Tensta och en rad internationella översättarseminarier. 2009 fick han författarstipendium från landstinget i Uppsala län. Just nu arbetar han bland annat med att föra över Bruno K Öijers dikter till arabiska.

Poeterna Jasim Mohamed och Khaled Soliman läser dikter. 

Här ett par dikter av Jasim Mohamed:

PÅ LAND

Jag bodde i en stad vid Tigris flod

där fanns nästan allt man behövde

Man tillverkade till och med  egna potenshöjande medel

Det fanns gott om tystnad

och mest av allt död

Vi lärde oss att var försiktig betydde tig

och vi teg

Borgmästaren hade egna lakejer

Människorna hängde diktatorns porträtt

över sina huvuden

och gick i lojalitetsdemonstrationer

ute på gatan längs floden

som klöv staden i två delar

och fick den att i fågelperspektiv

se ut som ett blottat arsle

Gissa om gud inte hade att finger där.

Om dagarna hörde jag en massa ordlekar:

Brechnev, Brigitte Bardot, USA,

nationalekonomi

Idi Amin, oljekällor

Berlinmuren

fjärrkontroll

Israel, militärkupp och metafysik

Det lektes oupphörligt

medan löshundar som drev runt om nätterna

blev magrare och magrare

Vi fick militäruniformer

med glittrande officersstjärnor

av färgat papper

Vi blev generaler, kommendanter och arméchefer

På skolgården blev leken på liv och död

blod, skärsår och skrapade knän

Vi växte

men våra namn började mer likna

meningslösa ordlekar på gravstenar än Gudar.

Varje morgon gol tupparna dags för uppvaknandet

koko riko koko riko

               ko riko

riko

koooo

De gol och gol

och klappade med vingarna

klappade och gol

tills hettan steg

och åsnorna började åsna

ai ai ai ai ai

De åsnade och åsnade               
Varma södervindar blåste

Det susade i trädet, i sprickor

Det susade och susade

sssssssssssss

och människoröster gick cirklande i rummen

viskande,

det gick inte att skilja

den ena från den andra

Männen grep efter dadelfrukter

ett sedan urminnes tider

hårt beprövat erektionsdrivande medel

Stövlar som inte längre fruktade dagsljus

marcherade in i sångarens flöjt...

bröt sig in i skolböckernas mellanrader.

Dammet FÖRENA ARABSTATERNA, FRIHET OCH SOCIALISM

täckte VAD...HUR...vägen till gud!

Viljan till frihet

forslades ögonbunden

till underjorden

dog

med en coca-colaflaska i analöppningen.

Att vakna till en sådan dag

var meningslöst

om man inte trodde sig kunna få en skymt

av imamens unga libanesiska fru

och om man inte trodde

att hon vilket ögonblick som helst

skulle bryta sig loss

och med full hals släppa fram: Jag väljer den här pojken.

Här skriver Jasim Mohamed om ett kvinnoöde:

ATT ANDAS 1

 
Hon:

Som ett skepp i solnedgång
gled jag bort över havet
Den vitglittrande ytans högmod
vaggade mig fram
Varken Jag älskar dig! eller
Hjälp! kunde hejda mig
Jag gick och det spelade ingen roll

om över lik eller rosor
Jag steg snabbt i befattningsgraderna,
erövrade kropp efter kropp
som när ett imperium i uppgång erövrar ö efter ö.

Men jag sjönk som det där skeppet.

Jasim Mohamed är från Irak, vars namn egentligen betyder två ådror, vilket syftar på floderna Eufrat och Tigris som klyver landet. Han är född i den urgamla staden Ur som också genomflyts av en flod, som han talar om i sin kritiska dikt På land (se ovan).

Jasim Mohamed  kom till Sverige 1990 och bodde dessförinnan i Grekland, Jugoslavien och Rumänien.  Utöver vad som ovan nämnts översätter han arabisk poesi till svenska och vice versa. En svensk poesiserie, The Swedish Poetry Series, ges ut i Damaskus och distribueras i hela arabvärlden. Författare är Anne Smith ( The dance of the poem) och Eva Ronevelt (On the animal). Översättare är förutom Jasim Mohamed också Ibrahim Abdulmalik.

-Motiven till mina dikter hämtar jag ofta där jag bor. En del har grekiska motiv, andra har turkiska motiv, men här finns också stockholmska och uppsaliensiska motiv, säger Jasim Mohamed.

För åtta år sedan mördades Fadime Sahindal av sin far i Uppsala. Vänsterpartiet i Uppsala föreslår att en central plats skall döpas till Fadime Sahindals minne. Det är tänkt som en symbol mot hedersvåld. Men kurderna protesterar.

-Det är inte bara kurder som dödar sina barn på det här viset. Det finns inom många folkgrupper, säger Reshid Batté till UNT. Han menar att en plats som uppkallas efter Fadime skulle peka ut kurderna som folkgrupp. 

Han anser att hedersrelaterat våld är ett dåligt manligt beteende. 

-Men jag tycker inte man ska hedra Fadime, hon har inte gjort något för det kurdiska folket. Det som hände är något inom hennes familj, säger Reshid Batté till UNT. 

Att Fadime Sahindal ville hjälpa andra framgår av detta uttalande från ett tal som hon höll i riksdagen 2001.

 -Jag har valt att berätta min historia här för er i dag i förhoppning om att det kan hjälpa andra invandrartjejer, så att inte fler behöver gå igenom det jag har fått göra. Om alla drar sitt strå till stacken behöver sånt här inte upprepas. Oavsett vilken kulturell bakgrund man har bör det vara en självklarhet för varje ung kvinna att både få ha sin familj och det liv man önskar sig.
  -Men tyvärr är det ingen självklarhet för många tjejer. Och jag hoppas att ni inte vänder dem ryggen, att ni inte blundar för dem.
  Tack för att ni lyssnade.

Fadime Sahindal

Här är resten av hennes tal: 

Hej, mitt namn är Fadime och jag är 25 år gammal. Jag har blivit inbjuden hit i dag för att berätta om mina erfarenheter av hur det kan vara att leva som utländsk tjej i Sverige, med dess lagar, seder och kultur. Hur svårt det är att balansera mellan familjens krav och förväntningar och det svenska samhället som står för helt andra värden och synsätt.
  Jag har tänkt att dela med mig av mina upplevelser och hoppas att ni genom dem får förståelse och kunskap om hur utsatta invandrartjejer kan vara. Det är inte min avsikt att peka ut någon syndabock utan jag vill hjälpa er att förstå hur och varför konflikter som dessa kan uppstå, både ur min egen synvinkel och min familjs.
  Men jag vill börja med att poängtera att kvinnoförtryck inte endast drabbar flickor från Mellanöstern utan att detta förekommer även bland många andra familjer, från andra delar av världen.
  Jag föddes i en liten by nära staden Elbistan i den kurdiska delen av Turkiet. Mina föräldrar ägde mark och försörjde sig på lantbruk och djurskötsel, vilket vi i familjen arbetade gemensamt med, sida vid sida. Vi var en enda stor och lycklig familj med klara roller och uppgifter. Visserligen hade vi inget materiellt överflöd men vi hade en varm gemenskap.
  När jag var sju år gammal flyttade vi till Sverige, av ekonomiska skäl. Till en början var allt frid och fröjd men ju äldre jag blev, desto mer förbud började mina föräldrar sätta upp. De första tecknen jag märkte var att jag inte längre fick leka med mina svenska kamrater, eller delta i aktiviteter utanför skolan. Jag skulle gå direkt hem och hjälpa min mor med hushållsbestyren och uppfostras till en fin flicka.
  Mina föräldrars syn på skolan var att det var bra om jag kunde lära mig att läsa och skriva för att bli deras länk ut i det svenska samhället eftersom de själva var analfabeter. Men några högre studier än så ansåg de inte att jag behövde. Man behöver ingen utbildning för att ta hand om man och barn.
  När jag kom upp i tonåren ville mina föräldrar att jag skulle åka ner till Turkiet och gifta mig med någon av mina kusiner, precis som mina äldre systrar hade gjort. Jag vägrade att finna mig i detta. Jag kände mig alldeles för ung och omogen för ett sådant stort beslut. Dessutom ville jag själv få bestämma vilken man jag skulle dela mitt liv med.
  Det synsätt som mina föräldrar hade var att familjen och släkten skulle stå i centrum, varför jag måste tänka på familjens bästa framför mitt eget välbefinnande. Det är bättre att en person lider än att en hel familj och släkt lider. Men till skillnad från mina föräldrar så levde jag i och var en del av det svenska samhället. Jag gick dagligen i svensk skola, åt svensk mat, hade svenska kompisar och tittade på svensk teve.
  Självklart var jag påverkad av de synsätt och värderingar som rådde här. Jag började därför tänja mer och mer på gränserna. Jag fortsatte att träffa mina svenska kamrater, fika på kaféer och komma hem senare än den utsatta tiden.
  Jag hade ju mina egna drömmar och mål här i livet. Jag ville sätta upp mina egna villkor för mitt liv, göra mina egna misstag och lära mig av dem. Och jag ville stå på mina egna två ben och ta ansvar för mina egna handlingar. Inte låta någon annan bestämma över hur jag skulle tycka, tänka och handla. För mig var det dessutom oerhört viktigt att få utbilda och utveckla mig som person. För er är detta säkert inget konstigt, eftersom det är en del av det svenska levnadssättet, men för min familj var det något oerhört skrämmande.
  Deras uppfattning om svenskar och det svenska levnadssättet var att de var lösaktiga och att de varken hade kultur, moral eller etiska värderingar. Det enda de gjorde var att dricka, gå ut och dansa och ha fria sexvanor. Dessutom ansåg de att svenskar inte hade någon som helst respekt för familjelivet eftersom de skilde sig till höger och vänster.
  Dessa uppfattningar hade de skapat sig utifrån sina egna förutfattade meningar. De kände ju inte några svenskar och de ville inte heller umgås med dem. Till en början balanserade jag mellan de kurdiska traditionerna och kraven som fanns på mig ute i det svenska samhället. Jag var enormt kluven och enormt förvirrad och jag var tvungen att leva ett dubbelliv, allt för att tillfredsställa båda kulturernas förväntningar på mig som ung kvinna.
  Men så en dag hände det som inte fick hända: jag träffade en svensk man. Han hette Patrik, och Patrik och jag förälskade oss i varandra. Till en början var jag livrädd för vad detta skulle innebära för mig och jag förklarade för honom vilka förutsättningar som måste gälla. Mina föräldrar fick inte under några som helst omständigheter veta något om oss.
  Trots riskerna valde vi att inleda ett förhållande, även om det innebar att vi endast kunde träffas inom fyra väggar och ständigt leva med skräcken att bli upptäckta. Efter ett års förhållande var vi trötta på att jämt träffas inomhus och smyga med vår kärlek och började bli alltmer oförsiktiga.
  Vi började stegvis visa oss ute tillsammans på ställen där vi kunde vara någorlunda säkra på att inte träffa på någon i familjen eller släkten. En dag ledde vår oförsiktighet till att vi upptäcktes av min far, som självklart exploderade av ilska och började slå på mig och Patrik.
  Hans reaktion var för mig fullt förståelig. Som far och familjeöverhuvud är det hans uppgift att vaka över familjens heder. Han ska värna om och skydda kvinnliga släktingars sexuella uppförande och se till att döttrarnas oskuld är bevarad fram till giftermålet. Om den nyblivne maken till hans döttrar får veta att hon inte är oskuld på bröllopsnatten kan han direkt kräva skilsmässa.
  Än i dag överlämnas det blodfläckade lakanet till brudens svärmor så att hon kan visa sin omgivning att de har fått en ärbar och ren kvinna. Eftersom familjen förstod att vi var ett par kunde de snabbt dra slutsatsen att jag inte längre hade kvar min oskuld.
  För dem innebar detta att jag aldrig skulle kunna … att de aldrig skulle kunna gifta bort sin dotter på det sedvanliga sättet, med en kurdisk man. Vilket enligt dem var meningen med livet för mig. Jag hade dragit skam över familjen och hotade deras ställning gentemot deras omgivning. Jag hade gjort något oförlåtligt, något som aldrig tidigare hade gjorts i min släkt.
  Det skakade om deras värld och skrämde livet ur dem. I deras ögon hade jag alltså förvandlats från en fin kurdisk flicka till en uppkäftig hora som trodde att hon var något bara för att hon levde i Sverige. De var tvungna att bevisa för sin omgivning att de kunde hantera problemet, för att bevara sin heder. Ett beteende som mitt måste straffas och skulden skulle betalas i blod.
  Ensam och övergiven av familjen blev jag tvungen att snabbt lämna Uppsala för jag visste att om de fick tag på mig skulle de ta livet av mig. Jag flyttade upp till Sundsvall. Mina föräldrar spårade upp mig ganska snabbt och fick reda på var jag befann mig.
  Männen i släkten började ringa och hota mig per telefon. De talade om för mig att jag aldrig skulle komma undan med det här. Min lillebror fick till uppgift att ta livet av mig. Varför just han blev utvald var naturligt, han var omyndig och riskerade inte att dra på sig något högre straff. Dessutom var det hans uppgift, som ende son i familjen, att se till att hans systrar höll sig inom kulturens ramar.
  Hoten blev allt allvarligare ju längre tiden gick, och ju mer jag stod på mig och vägrade underkasta mig, desto värre blev det. Till slut stod jag inte ut längre utan beslöt mig för att vända mig till polisen för att få skydd och informera dem om min situation så att de skulle vara insatta i fall något skulle hända mig.
  Till min stora förskräckelse tog polisen mig inte på allvar, för dem var min berättelse som en påhittad saga. Deras enda råd till mig var att jag skulle vända mig till min familj och tala om för dem att de minsann inte fick hota mig, att de skulle respektera de svenska lagarna och sederna. Polisen förstod sålunda inte allvaret i min situation och deras oförstånd blev till ett, enligt mig, respektlöst och kränkande beteende.
  Vad förväntar du dig utav oss? Vi har inte råd att tillhandahålla dig en vakt som bevakar dig dygnet runt, blev polisens svar till mig. Med tungt hjärta gick jag från polisstationen utan att ha fått någon som helst hjälp. Jag var helt enkelt tvungen att hjälpa mig själv bäst jag kunde.
  Som en sista utväg vände jag mig till massmedia för att få hjälp, och detta kom att bli mitt effektivaste skydd. Min tanke var att skapa debatt kring problematiken och därigenom se till att strålkastarna var riktade mot min familj. På så sätt försökte jag få dem att backa undan. Och mitt fall fick stor uppmärksamhet eftersom det var under samma period som ett flertal andra fall av hedersgärningar blev omskrivna.
  Fallet Sara i Umeå var det mest omtalade. Hon var, liksom jag, en tjej från Mellanöstern. Hon ströps av sina kusiner för att hon ville leva sitt eget liv. Av samma anledning blev också en tjej från Stockholm knivskuren av sina släktingar. Jag valde att uppriktigt berätta om de förhållanden utländska tjejer var tvungna att leva under här i Sverige. Jag blev en röst och ett ansikte för de tjejer som levde under förtryck och som riskerade att bli utstötta eller dödade om de inte underkastade sig sina familjers vilja och levnadssätt.
  Vid ett nytt försök att få polisens uppmärksamhet hade jag turen att komma i kontakt med en polis som hade erfarenhet av att arbeta med utländska kvinnor som var hotade och misshandlade av sina män. Han förstod direkt allvaret i min situation och informerade mig om mina rättigheter som utsatt. Men tyvärr kunde inte polisen erbjuda mig någon mer handfast hjälp än larmpaket och skyddade personliga uppgifter, eftersom det inte hade gått längre än till olaga hot.
  Jag tog emot larmpaketet men tackade nej till att byta namn och gömma mig. Vad var mitt brott? Varför skulle jag gömma mig? Mediekarusellen ökade sedan lavinartat. Jag blev fullkomligt bombarderad av journalister från en stor mängd av Sveriges tidningar och radio. Jag medverkade bland annat i en dokumentär som Folkhälsoinstitutet gjorde i utbildningssyfte, och i teveprogrammet Striptease.
  Min anmälan mot min far och min bror ledde slutligen till rättegång. Min far fälldes för olaga hot och min bror för olaga hot och misshandel. Direkt efter rättegången åkte jag med krossat hjärta tillbaka till Sundsvall. Tanken på att jag aldrig skulle få ha en relation med min familj smärtade mig. Och jag saknade min mor något så oerhört. Jag önskade inget högre än att få vara i hennes famn igen, men jag visste att det var en omöjlighet. Eftersom hennes uppgift som mor var att uppfostra mig till en lydig och fin flicka och detta hade misslyckats så fick hon skulden för det.
  Hon kunde inte heller ställa sig på min sida eftersom situationen för henne då skulle förvärras ytterligare. Hon anklagade sig själv. I dag bor jag och pluggar i Östersund. Jag studerar till socionom så att jag kan fortsätta mitt arbete med att hjälpa flickor som har problem som jag har gått igenom, som jag själv har haft. Och i dag känner jag mig stark och stabil men det har tagit väldigt lång tid att komma dit där jag är i dag.
  Jag har fått ge upp hela min bakgrund och börja om från början med att bygga upp mig själv, min identitet. Jag har lyckats skapa mig en plattform på vilken jag står med mina två egna ben. Jag har kämpat så mycket för att komma dit och har betalat ett väldigt högt pris. Min trygghet finner jag hos mina nya vänner som har blivit min nya familj. Trots att jag fått betala ett så högt pris så ångrar jag inte att jag tog mitt beslut att ta min frihet och gå.
  Självklart är jag mycket ledsen över det som har hänt och det som jag har förlorat, men jag varken är eller tänker bli bitter över det som har hänt, för i så fall känns det som att allting skulle ha skett till ingen nytta. Min familj har förlorat sin heder och en dotter och jag har förlorat alla mina nära och kära.
  Med facit i handen så tror jag att det inte hade behövt gå så långt som det har gjort i mitt fall. Hade mina föräldrar fått stöd och hjälp från en nationell organisation, exempelvis Kurdiska föreningen, så hade det inte behövt bli så här.
  Hade samhället tagit sitt ansvar och hjälpt mina föräldrar att bli mer delaktiga i det svenska samhället så hade detta kanske kunnat undvikas. Det som har hänt mig är inget som man kan göra någonting åt men jag tror att det är viktigt att man lär sig någonting av det och gör någonting i framtiden, så att såna här fall inte upprepas.
Fadime Sahindal

Talet hölls i riksdagen 20 november 2001 under seminariet ”Integration på vems villkor?” arrangerat av nätverket Våld mot kvinnor.

SIMON ANDERSEN, Stockholm, f.1980

Utan titel II

Blandteknik på duk

Jag var på Liljevalchs Vårsalong häromdagen. Blev glatt överraskad. Jag hade väl inte väntat mig så mycket eftersom jag inte varit särskilt imponerad av de senaste årens salonger. Men den här flödade av fantasi, idérikedom och humor. Det var en verklig konstupplevelse. Man blev chockad! Och gick upplyft därifrån. Rekommenderas!

Imponerande var också det stora kunnandet när det gäller bildframställning av olika slag. Här finns det mesta, från keramik, olika textila tekniker,  akryl, olja, skulptur mm.

Nedan kan ni se en del av konstverken. Men tyvärr går inte de i mitt tycke bästa att visa här.

NICHOLAS NORDQUIST, Stockholm, f. 1973

Fiskargubben med slöjan

Olja på duk

MAGDALENA LARSSON CHATZIANTONIS, Eskilstuna, f. 1986

Olof

Blyerts på papper

HAIDAR MAHDI, Hägersten, f.1986

Pokal

Lergods, mixade glasyrer, platina och gulddetaljer

DAN LESTANDER, Luleå, f.1959

Dreams and wishes

DVD, 4 min

BENGT SJÖSTRÖM, Anderslöv, f.1943

Årets kock

Konstsmide

LOUISE KRISTIANSSON, Stockholm, f. 1976

Hamburgerintarsia

Träfanérintarsia på träbricka

JOAKIM JOHANSSON, Karlstad, f.1965

Söndag

Akryl på duk

Affischbild, Vårsalongen 2010

Grafisk formgivning: Ritator

Effektmask: Love Larson

Pressmeddelande om Vårsalongen, som pågår  t o m 28 mars:

VI ÖPPNAR VÅRSALONGEN 2010
FREDAG 29 JANUARI KL. 14.00.

FÖRSÄLJNINGEN AV VÅRSALONGENS VERK BÖRJAR SAMMA DAG KL 14.30

Nu är det dags för Stockholms säkraste och tidigaste vårtecken - Vårsalongen på Liljevalchs! På Vårsalongen 2010 möter publiken 245 verk av 131 konstnärer, 71 kvinnor och 60 män.  Medelåldern är 39 år och den yngsta deltagaren är 19 år medan den äldsta är 77 år.  Den här gången sökte 2014 personer till Vårsalongen, att jämföra med förra årets siffra på 1825.

ÖPPETTIDER 

tisdag - söndag 11.00-17.00
tisdagar och torsdagar kvällsöppet t o m kl 20.00

ÅRETS JURY

2010 års vårsalongsjury består av Pontus Hammarén - konsthallschef i Alingsås, Claudia Schaper - indendent på konsthallen i Kristianstad, Karolina Peterson - museichef på Mjellby konstmuseum. Representanter från Liljevalchs konsthall är Mårten Castenfors samt juryns ordförande Mårten Åhsberg.

KÖP ETT VERK PÅ VÅRSALONGEN

Försäljningen av Vårsalongens verk pågår under hela utställningsperioden, enligt principen ”först till kvarn”. Priserna har deltagarna själva satt på sina verk. Kontakta butikspersonalen för mer information om köp av det verk som du är intresserad av.

PRESENTATION AV VÅRSALONGEN TVÅ GÅNGER DAGLIGEN

Liljevalchs konstvärd berättar om Vårsalongen 2010 två gånger varje dag kl. 12.15 och kl. 14.30.

Ingen förbokning eller extrakostnad förutom entréavgiften.  Observera att inga visningar hålls under utställningens första och sista helg.

LÅNA EN LEGA MED DINA VÄNNER PÅ VÅRSALONGEN!

Under Vårsalongen kan du tillsammans med en eller flera vänner (2 – 5 personer) låna varsin Lega, nästan varje dag.
Legan är ett lekfullt och socialt föremål som får plats i handen. När du går med den genom Vårsalongen laddar du den, genom enkla handgrepp, med dina reaktioner på verken i utställningen och med dina rörelser i konsthallens salar.

LÄS MER OM LEGAN OCH HUR DU ANVÄNDER DEN

ALLTID PÅ EN MÅNDAG - VÅRENS PROGRAM

Häng med på en musikalisk resa i amerikanskt avantgarde från 1920 till 1990-tal med Kammarensemblen och Vokalharmonin!  Och dansa loss med Sveriges ledande skivetikett inom Skweee och MC Leo Kristoffer Malmsten från Fattaru. Eller lyssna på Mikael Augustsson med band som utlovar musik från varma breddgrader i ett stramt och slipat norr.

TILL HELA VÅRENS PROGRAM, ALLTID PÅ EN MÅNDAG

FRÅN OCH MED 1 JANUARI 2010 GÄLLER NYA ENTREAVGIFTER PÅ LILJEVALCHS.

Entré: 80 kr
Grupp om minst 10 pers: 60 kr
Under 18 år: fri entré
Pensionärer och studerande: 60 kr
Stockholmskortet gäller

UNDER VÅRSALONGEN ÄR FOTOGRAFERING TILLÅTEN

Inom LO uppskattas Wanja för att hon är en snäll flicka. Gubbarna kan göra lite som dom tycker.  Att hon nu  godkänt att medlemmarnas pengar vräks bort i bonusar borde väl vara tillräckligt för att ge henne foten. Men hon säger troskyldigt att hon inte haft en aning om detta, att hon blivit lurad. Detta trots att allt redovisas tydligt i årsredovisningen. Vi får väl se. Troligen klarar hon sig på att visa sig "kvinnligt" vimsig, enfaldig och snäll. Dummare än gubbarna alltså, det är viktigt för att bli accepterad i de manliga männens värld.

Många minns säkert en av Wanjas föregångare Stig Malm, ordförande i LO 1983-93. Han gjorde sig känd för det bevingade uttrycket: Vi måste stoppa fittstimmet. Samtidigt var en av LO:s viktigaste uppgifter att verka för jämställdheten mellan könen. En del har ju blivit bättre sen dess. Man har ju t ex en kvinnlig ordförande. Hon är kvinnligt följsam och snäll. Wanja Lundby-Wedin är säkert duktig. Men hon är duktig på männens villkor.

Jag travesterar här den berömda Frihetsdikten skriven av biskop Tomas på 1400-talet:

 Frihet är det bästa ting

som sökas kan all världen kring.

Mycket bättre än en ring.

Mariann Andersson

journalist och författare.

ALIDA BOK

Technorati Profile

En kung dominerar i utställningen i Gamla Uppsala museum. Men inga ben som
säkert kan härledas till en man har hittats i kungshögarna. Det enda man är
säker på är att det ligger en kvinna i Östhögen.

Var finns drottningen? De enda människoben som kunnat könsbestämmas efter utgrävningar av kungshögarna i Gamla Uppsala kommer från en kvinna. Men i utställningen i museet dominerar stora bilder på en kung. Ändå har inga ben hittats som med säkerhet kan sägas ha tillhört en man. Någon drottning ser man inte skymten av.
Det är nu snart tio år sedan en analys av benfragment från gravhögarna i Gamla Uppsala gjordes av forskarna Sabine Sten och Maria Vretemark. De kom fram till att
det ligger en kvinna begravd i den största högen, Östhögen. Men några ben
från en man har de inte kunnat könsbestämma.

-I denna mäktiga hög ligger troligen en kvinna, kanske en drottning,
begraven, säger Torgärd Notelid, Gamla Uppsala museum.

Är det inte på tiden att anpassa utställningen så den stämmer bättre överens med de fynd som gjorts i gravhögarna? Kanske borde kungen få sällskap av en drottning?

Mäktiga kvinnor
-Jag tycker nog att vi i vår basutställning har lyft fram kvinnan i
Östhögen, säger Torgärd Notelid, platsledare för Gamla Uppsala museum, beläget i anslutning till kungshögarna i Uppsala.
-Om hon var drottning vet man inte. Men det är inte alls omöjligt. Kvinnorna
under denna period i Norden - 500-talet efter Kristus - kunde ha en starkt
ställning. Det visar andra fynd som gjorts.
-I Oseberg vid Oslofjorden i Norge finns en gravhög från Vikingatiden med
två kvinnor som låg i skepp. De hade till skillnad från de begravda i Gamla
Uppsala inte blivit brända så därför finns många fynd bevarade. De
värdefulla gravgåvorna tyder på att kvinnorna haft en mycket hög rang.
Gravhögar över drottningar finns också i Danmark.

Kvinnoben gracilare
Sabine Sten och Maria Vretemark har undersökt sammanlagt två kilo starkt
förbrända ben från kungshögarna i Gamla Uppsala och från några mindre gravar
i närheten.
-Våra analyser visar att det legat en kvinna, 20-30 år gammal, i Östhögen. I
Västhögen har vi funnit en vuxen människa, 20-40 år, men om det är en man
eller en kvinna kan vi inte avgöra, säger Sabine Sten, lektor i arkeologi
och osteologi - läran om skelettet.
Hon berättar att könet bestäms genom att man mäter t ex kranium, bäckenben,
lårben och överarmsben. Kvinnornas ben är gracilare än männens. I Östhögen
har fragment av ögonbrynsbågar och främre delen av en underkäke med en
hörntand påträffats. Båda dessa fynd är viktiga för att bestämma könet.

Här går kungen upp i rök på sin färd till Valhall.

Kraftig eld
Högarna i Gamla Uppsala har blivit utgrävda två gånger under 1800-talet -
Östhögen 1846-47, Västhögen 1874. Fynden har inte varit särskilt rika,
eftersom kropparna och gravfynden förstörts av kraftig eld. De döda
brändes i mycket hög värme för att säkert komma till dödsriket.
Dåtidens människor trodde att de där skulle fortsätta sina liv och det var
viktigt att de fick en gedigen utrustning på den sista resan. Därför avstod
de efterlevande från verkliga dyrbarheter för att deras nära och kära skulle
få det bra och bli väl sedda på andra sidan, bland Oden, Tor och de andra
gudarna.
De fina gravgåvorna blev lågornas rov. Bara en del fragment återstår och dem
får forskarna försöka pussla ihop för att skapa sig en bild av de begravda
och deras liv.

Osäker vetenskap
-Arkeologin är en osäker vetenskap. Man får pussla och dra slutsatser. Vi
balanserar mellan de få spår vi har och uppgifter från gamla isländska och
norska sagor, säger Torgärd Notelid.
-Det vi visar i vår utställning är den bild vi har i dag. Arkeologin
utvecklas hela tiden genom modernare metoder och ny forskning. Därför
kommer vår bild av historien och gravhögarna troligen att vara annorlunda i
framtiden. Och basutställningen som skapades till museets invigning i maj
2000 kommer att behöva förändras
Den förmente kungen har hittats i Västhögen och "drottningen" i Östhögen.
Varför är ni så säkra på att det ligger en kung i Västhögen när inga

ben har påträffats som med säkerhet tillhör en man?
-Gravfynden tyder på att där har legat en betydelsefull man, kanske en kung,
säger Torgärd Notelid. Forskarna är ganska eniga om att här legat en man.
I Västhögen finns rester av bårder från ett tyg och fragment av något som
forskarna uttolkat som ett svärd. Vidare har man hittat ett hundskelett, en
jaktfågel och spelbrickor av elfenben.

Drottninghögen
Också i Östhögen - eller skall vi kalla den Drottninghögen - har värdefulla
gravfynd gjorts, som tyder på att den begravda haft en hög rang.
Kungen i utställningen är fantasifullt och detaljrikt gestaltad. Han
påminner nästan om en kung ur en film eller tecknad serie. Den unge kungen har t o m försetts med en tjänstekvinna som skymtar på den stora bilden på museet.
Men kvinnan som de förbrända benresterna i Östhögen tillhörde ser

man inte röken av. Skall man tolka detta symboliskt? Kvinnorna i historien finns knappast.
-Vi är angelägna om att ge en riktig bild av historien. Men det är ju så att
det är de mäktige som lämnar de flesta spåren. Vi vill försöka synliggöra
alla grupper; kvinnor, män, barn och trälar. Allt är viktigt, säger Torgärd
Notelid.
Hon betonar att bilden av kungen är gjord med stor omsorg utifrån
arkeologiskt underlag. Museichefen påpekar oockså att kvinnan i Östhögen
finns nämnd i texterna vid montrarna. Och utomhus har en skylt satts upp vid högen där man berättar om henne.
Men jämfört med kungen är hon obefintlig. Inte heller i filmen som visas i museet nämns hon. Filmen heter Tidsresan och handlar om Gamla Uppsala under 4 000 år.

Kungshögarna i Gamla Uppsala är ett av Sveriges märkligaste fornminnen.
Enligt sägnen ligger kungarna Aun, Egil och Adils begravda här. Men det kan
i stället röra sig om drottningar.

Kvinnoutställning
-Vi planerar nu i samarbete med Historiska museet att göra en utställning om kvinnornas position under yngre järnåldern, d v s ca 500 - 1100 år efter
Kristus. Det blir en tillfällig utställning i museets entréplan. När utställningen visas kan vi inte säga eftersom finansieringen är oklar. Möjligen kan planerna bli verklighet till sommaren 2009, säger Torgärd Notelid.
Kvinnofrågor ligger i tiden. Tror du inte att en drottning skulle kunna öka
intresset för museet?
-Basutställningen utgår från vad man kände till då den byggdes år 2000.
Utställningen måste förnyas om den skall följa utvecklingen. Många vill att
vi förnyar oss. Men när det kan ske är osäkert. Det är en fråga om resurser,
säger Torgärd Notelid.
Själv var hon inte med och byggde basutställningen år 2000.
Hon tillträdde ett år senare. Men hon svarar för de tillfälliga
utställningarna.

Text och foto: Mariann Andersson, journalist och författare

ALIDA BOK

Artikeln har varit publicerad i tidskriften Populär Arkeolog nr 3-08

Artikeln har kontrollästs och godkänts av forskarna Sabine Sten och Maria Vretemark samt av museichefen Torgärd Notelid

En zoo för kändisar var en tanke som flög genom mitt huvud när jag 1998 besökte bokmässan i Göteborg för första gången sedan den flyttade in i sina nuvarande lokaler. Tidigare höll den till i konserthuset vid Götaplatsen i Göteborg, vilket nog inte så många känner till.

Även på den tiden fanns kändisar. När jag var där 1971 stötte jag bland andra ihop med Elisabet Hermodsson från Uppsala, som läste en oförglömlig dikt om hur hon väntade på telefon från en man (utan att våga ringa själv, vilket var opassande på den tiden), och Per Gahrton som då ännu inte hade startat miljöpartiet. Båda fick information om min då nyutkomna bok Vägen ut eller Det grymma manssamhället, som jag puffade för under mässan.
Sedan den blygsamma starten vid Götaplatsen har bokmässan svällt ut kolossalt och med det ”högviltet”. Som djuren i en zoo satt de uppradade för beskådande i sina montrar, Lasse Berghagen, Jerzy Einhorn, Carina Burman, P C Jerzild och många fler. Framför varje litet bås stod en klunga nyfikna, som lyssnade och inte minst tittade. Det var som en jättelik TV med alla kanalerna på samtidigt.
Måste man vara kändis för att sälja en bok? Och vilket är viktigast kändiskapet eller de litterära kvaliteterna? Många gånger undrar man när man ser vissa kändisars klena alster. Frågan är också vilket som kommer först i kronologin, kändiskapet eller författarskapet? Det sunda vore väl att kändiskapet kom som en följd av författarskapet. Men tyvärr är det ibland tvärtom.
Den här gången puffade jag för min nyutkomna bok Ljusets barn i mörkrets våld. Under de snart 30 år som gått sedan det första mässbesöket har jag inte blivit kändis. Men jag har kanske något som är viktigare än kändiskap, en outrotlig optimism och framtidstro.
Mariann Andersson

Detta skrev jag efter att ha besökt bokmässan i Göteborg 1998. Tyvärr har jag inte gjort någon rapport från senare besök, då jag själv varit utställare. Men intrycket är oförändrat, om än attraktionerna i zoo förändrats en aning. På senare tid dominerar Jan Guillo och Liza Marklund som var och en kacklar efter sin näbb. Det är samma kommersiella spektakel nu som då. "Kulturen" i förförisk förpackning säljs ut av storkapitalet. Andra får knappast en syl i vädret. Och allting är förbannat dyrt.

Mariann Andersson

ALIDA BOK

Boken kostar 69 kr och kan beställas här:
http://alidabok.net/formvurea.php

Vägen ut eller Det grymma manssamhället av Mariann Andersson

Ur kritiken:

”Om alla läste den här blev det kanske någon ändring …”
Morgonbris, Socialdemokratiska kvinnoförbundets tidskrift

”Det är en bok som bör finnas i varje kvinnas bokhylla och som bör
läsas i varje skola”
Systrar.net

”Vägen ut eller Det grymma manssamhället av Mariann Andersson
(Alida Bok)… anses av många som något av en svensk feministklassiker.”
Daniel Larsson, K-Online

”I boken finns hysteriskt roliga stycken…”
Maja Ljung, Expressen-GT

"Boken är faschinerande... En utmärkt present till unga feminister."
Agneta Hansson, projektledare, Jämställdhet ARGUS, Högskolan i Halmstad

"ett konststycke att på detta sätt med humor, värme och en god portion kärlek till mannen bränna av detta sprakande satiriska fyrverkeri... I stort sett kan jag bara lyckönska var läsare som fått denna bok i sin hand."
Anders Bronsek, Communicatio webblogg

"Bakom kraven finns föreställningen om en slumrande kvinnokraft som skall frigöras och samtidigt frigöra de män som nu är bundna av sin könsroll i sin ofrihet."
Kerstin Vinterhed, Dagens Nyheter

”Det nya med boken är att den bryter igenom kulturarvet. Då ser individerna sig själva och samhället ur en ny synvinkel. Man upptäcker att människorna är produkter av könsdiskrimineringen och får en bättre överblick, så att man lättare kan kartlägga människors beteenden."
Psykolognytt, Sveriges Psykologförbunds tidning”

"Läs den!"
Margareta Ekström, Hertha

Se även ALIDA BOK

Det grymma manssamhället utkom i en första upplaga 1971. Den tredje upplagan utkom 2002 och heter Vägen ut eller Det grymma manssamhället.

Mariann Andersson
ALIDA BOK

En av martyrerna i kampen mot det extrema patriarkatet, Fadime Sahindal, hedrades på lördagen vid en minnesstund på Uppsala Gamla kyrkogård.

Vad gör Rädda Barnen, Barnombudsmannen och andra instanser i samhället för att motverka att barn och ungdomar diskrimineras och utsätts för våld i
hederns och religionens namn? Varför tiger dom när diskriminering och
övergrepp uppdagas? Varför tar dom inte öppet ställning mot indoktrinering
och diskriminering av barn, t ex i religiösa friskolor?

Denna fråga ställde Sara Mohammad, ordförande i föreningen Glöm Aldrig Pela och Fadime - GAPF, vid en minnesstund vid Fadime Sahindals grav på Gamla Kyrkogården i Uppsala på lördagen. Trots regn och rusk hade ett 20-tal personer samlats för att hedra minnet av Pela Atroshi och Fadime Sahindal, båda martyrer i kampen mot det extrema patriarkatet. Fortfarande begås hedersmord varenda dag i islamstyrda länder. Och morden är fullt lagliga.

Men oppositionen mot detta barbariska våld är för svag, inte minst i Sverige, anser Sara Mohammad.

Hon riktade skarp kritik mot Rädda Barnen, Barnombudsmannen, JÄMO och
antidiskrimineringsbyråerna. Sara tar avstånd från religiösa friskolor, som
hon menar utövar kvinnoförtryck.

-I dessa skolor bedrivs kvinnoförtryck med religionsfriheten som täckmantel. Att småbarn bär slöja på dagis påstås vara ett uttryck för religionsfrihet. Men det är fråga om tvång och ibland våld.
-Framför allt barn ska få vara fria från alla reigiösa symboler. De har inget
med religion att göra, säger Sara Mohammad.

Hon tycker att religionsfriheten bör ersättas med trosfrihet.

-Var och en kan tro vad den vill. Men religioner skall inte kunna utövas om de bryter mot demokrati och mänskliga rättigheter.

-Små barn skall inte få utsättas för religiös indoktrinering i friskolor. När de är mogna nog skall de själva få välja den tro som de vill bekänna sig till.
Sara Mohammad räknar upp en mängd fall av diskriminering och påtryckningar som barn utsätts för, i den vanliga skolan eller i de religiösa friskolorna. Alltmedan de som är satta att bevaka barnens mänskliga rättigheter stillatigande ser på.

-I religiösa friskolor lär sig barnen att förakta eller hata ateister och personer med annan religiös bakgrund. Detta skapar intolerans och motsättningar. Man tillåter inte att folk umgås eller gifter sig över religionsgränserna. Det är rasism.

-Många invandrarbarn undantas från olika ämnen i skolan, t ex simning, gymnastik, musik, bild eller sex, och barn kidnappas för att tvångsgiftas i föräldrarnas ursprungsländer.
-Allt detta pågår i vårt samhälle medan Rädda Barnen, barnombudsmannen, JÄMO och antidiskrimineringsbyråerna som borde ha stöttat barnen och försvarat deras mänskliga rättigheter, inte rör ett finger.

- Varför höjs inga skarpa protester och varför krävs inte lagstiftning mot arrangerade äktenskap, undrade Sara Mohammad.

Det är nu sex år sedan Fadime, 26, sköts ihjäl av sin pappa efter att förgäves ha vädjat om hjälp hos svenska myndigheter, ja till och med i riksdagen. Orsaken till mordet var att fadern ansåg henne för självständig. Pela var 19 år när hon i juni 1999 mördades av sina släktingar.

Sara Mohammed riktade skarp kritik mot Rädda Barnen, JÄMO m fl. Här samtalar hon med en journalist.

Men det är inte bara unga flickor som faller offer för hedersvåldet. Också unga män kan drabbas. 2008 skall GAPF även fokusera på hedersrelaterat våld mot unga killar, både svenska och invandrade.

Mariann Andersson

ALIDA BOK

Läs Fadime Sahindals tal till Rädda Barnen här och hennes tal till riksdagen här.

Läs mer om Sara Mohammad, ordförande i föreningen Glöm Aldrig Pela och Fadime här och här.

Se även här

TV-serien Upp till kamp är ännu en manlig bild av verkligheten, närmare bestämt åren 1965-76 i framför allt Göteborg. Jag var i högsta grad med på den tiden, som ung journalist i Göteborg. Vad serien inte tar upp är den enormt dåliga ställning som kvinnorna hade. De skulle inte kämpa utan hålla käften, koka kaffe och vara vackra lydiga sexslavar åt killarna. Omedvetenheten var total.

Bildtext: Kvinnorna var hårt trängda i rollen som sexualobjekt på 1960- och 70-talen. Bilden ovan ingår i en kampanj för säkerhetsbälten och har getts ut av ett statligt verk, Trafiksäkerhetsverket. Kvinnorörelsen sov. Ingen opponerade sig.

Jag bevakade många av de demonstrationer mm som serien handlar om. Ju mer jag hörde och såg av tjejer och killar som stormade mot det kapitalistiska samhället och ville införa proletariatets diktatur, desto starkare växte sig oppositionen inom mig. Då som nu var jag en outsider som aldrig flängde med hopen utan gick mina egna vägar och tänkte mina egna tankar, samtidigt som jag med stort intresse följde utvecklingen.

Sverige var på den tiden ett riktigt porrträsk och porren missuppfattades som en frihetsrörelse mot gamla fördomar. Samtidigt innebar den ju, då som nu, ett starkt förtryck av kvinnorna.

Någon kamp mot patriarkatet förekom inte och feminism var ett mycket fult ord, trots att kvinnorna var nästan helt maktlösa. Det fanns bara några enstaka kvinnor i regering, riksdag och kommunstyren. Dagis saknades och svårigheterna för kvinnor som ville förvärvsarbeta var enorma.

Trots detta stod många av våra nuvarande feministiska kämpar på den tiden på barrikaderna och slogs för frihet, jämlikhet och broderskap. Det gäller Gudrun Schyman, Maria-Pia Boëthius, Suzanne Osten och många fler. Systerskap var det inte tal om. Kvinnorna bara ekade med männen.

Jag kände att något väsentligt var fel. Mycket kunde man sympatisera med, som protesterna mot Vietnamkriget med stridsgaser och outsägligt lidande för civilbefolkning och andra. Men annat var svårt att svälja. Inte bara det att man ville upprätta proletariatets diktatur - hemska tanke. Nej, också annat kändes fel, men jag kunde inte riktigt peka på var felet låg - förrän all min inre opposition ledde till en plötslig medvetenhet om hur djupt kvinnoförtrycket var och fortfarande är, hur det kvinnliga faktiskt inte hade någon egen röst i denna högljudda frihetsträngtan.

Denna nya medvetenhet, som jag var ensam om då, slog ner som en bomb inom mig. Det var här den svenska nyfeministiska rörelsen började. Min nya insikt kom att förändra mitt liv.

I det läget startade jag Sveriges första feministiska förlag, ALIDA BOK. Fast i början hette det Alida Bokservice. Jag gav också ut boken Det grymma manssamhället som blev en verklig väckarklocka när den kom ut 1971. Men som alla stora framsteg för kvinnorna mötte den ett enormt motstånd. Folk kände sig med all rätt djupt kränkta, avslöjade och träffade. Det gäller både kvinnorörelsen och massmedia som blev tagna på sängen. Och det gäller framför allt människor i ledande ställning som är särskilt utpekade i boken. Det har knappast underlättat lanseringen.

Jag skickade boken till alla då kända kvinnor. Överallt flög man upp som gubben i lådan och började agitera för kvinnorna. Men sällan eller så gott som aldrig nämndes boken, troligen eftersom man var rädd att tappa ansiktet. Man ville inte erkänna att man var så djupt förtryckt i könsrollerna. Ändå är detta något allmängiltigt. Ingen kan undgå att växa in i förtrycket, vare sig man eller kvinna, professor eller vårdbiträde.

Vägen ut eller Det grymma manssamhället kan synas enkel. Men den är sista steget i en mångtusenårig kamp för frigörelse.

Denna bok har betytt enormt mycket för öppna ögonen på folk och sätta fart på kampen för jämställdhet. Det är främst tack vare Det grymma manssamhället som Sverige nu ligger i världstoppen när det gäller jämställdhet mellan könen. Men fortfarande är boken i stort okänd för den stora allmänheten, eftersom den har bojkottats och motarbetats.

Boken går fortfarande att få tag i men heter nu Vägen ut eller Det grymma manssamhället. Du kan beställa den här. (Priset är 69 kr + porto 30 kr)

Vägen ut... är den enda bok som verkligen frigör människorna. Den är fortfarande lika viktig och borde läsas av alla, både kvinnor och män.
Bilden ovan tycker jag belyser situationen i Sverige på 1960- och 70-talen. Det handlar om en kampanj för att folk skulle använda säkerhetsbälten i bilen. Bilden gavs ut av ett statligt verk, trafiksäkerhetsverket (finns inte längre) och ingen opposition hördes från dåtidens kvinnorörelse. Det visar hur stor omedvetenheten var.

Beställ boken här .

Här ser du den manliga fullt påklädda motsvarigheten i kampanjen.

 Är du intresserad av kvinnornas ställning på 1960- och 70-talen? Läs då första eller andra upplagan av Det grymma manssamhället. Den ger en direktbild av Sverige på den tiden och här finns också utförlig statistik. Boken är utgången ur bokhandeln men går att få tag i på många bibliotek, eftersom den klassades som en av de viktigaste böckerna för biblioteken att ta in.

Mariann Andersson

ALIDA BOK

Andra bloggar om: feminism, Upp till kamp, könsroller, kvinnor, män, tv-serie,

Poeten Sonja Andersson från Haga i Göteborg fick många lovord.

Det blev en stämningsfull minnesstund för poeten Sonja Andersson från Haga i Göteborg i Gagnef i Dalarna torsdag 5 juli, då hon skulle ha fyllt 75 år. Minnesstunden hölls i en gammal fäbod och de natursköna omgivningarna blev en fin inramning till högtiden.

Erik Yvell, Bokboden, höll tal och läste dikter ur samlingen Hälsning från mitt liv av Sonja Andersson. Agneta Yvell och Marijke Vreeswijk berättade om Sonjas mestadels tragiska liv som hon slutade frivilligt vid 44 års ålder. Talen växlade med musik av Hans Malmsten, som spelade flöjt.
Ett 15-tal personer hade samlats, de flesta från närområdet men en del också från Göteborg och Stockholm. Kvällssolen sken och det blev mingel i backen, där korna en gång gått vall.

Barbro Åkerstedt ur publiken förevigar arrangörerna Erik och Agneta Yvell, Bokboden i Dalarna.

Erik Yvell, som driver förlaget Bokboden i Gagnef, har byggt upp en liten scen på den gamla fäboden, kallad Hean. Här hålls många skiftande arrangemang. Att uppmärksamheten nu riktas mot Sonja Andersson beror på att Erik Yvell blev mycket gripen av hennes dikter.

Minnesstunden hölls vid ett gammalt fäbodställe i Gagnef.

Jag blev mycket gripen av Sonja Anderssons dikter, säger Erik Yvell, Bodboden i Gagnef.

Intresset för Sonja Anderssons diktning ökar. Hans-Evert Renérius, författare, litteraturkritiker och präst, har skrivit en utförlig essä om Sonja, som varit införd i Svensk Kyrkotidning nr 18 den 4 maj 2007. Han kallar henne för den tysta juvelen från Haga och jämför hennes med Karin Boye. Essän kommer att publiceras också i tidskriften Bokboden och ev i andra publikationer.

Det var mingel och sorl där kossorna trampat.

Hans Malmsten förhöjde stämningen med sin flöjt.

Erik Yvell läser dikter. Han flankeras av Agneta Yvell och Hans Malmsten.

Marijke Vreeswijk berättade om Sonja Anderssons tragiska liv.

Sonja förärades en födelsedagsbukett av vilda blommor från Dalarnas prunkande blomsterängar.

Här kan du läsa recensioner av Sonja Anderssons diktning. 

Här kan du beställa hennes diktsamling Hälsning från mitt liv. Pris bara 39 kr. 

ALIDA BOK

Allt fler har börjat intressera sig för Sonja Anderssons diktning som till största delen finns samlad i Hälsning från mitt liv (bokförlaget Inferi 1978). Den 5 juli i år ordnar Bokboden i Gagnef i Dalarna en minnesstund för Sonja Andersson. Erik Yvell, Bokboden, håller ett föredrag om henne och Marijke Vreeswijk läser dikter.

Hans-Evert Renérius, författare, litteraturkritiker och präst, har skrivit en utförlig essä om Sonja Andersson som varit införd i Svensk Kyrkotidning nr 18 den 4 maj 2007. Han liknar henne vid Karin Boye och kallar henne den tysta juvelen från Haga. Essän kommer att publiceras också i tidskriften Bokboden och ev i andra publikationer.

Sonja Andersson fick på sin tid mycket fina recensioner. Hon jämfördes med den holländske filosofen Spinoza, Stig Dagerman och Sonja Åkesson.

Så här skrev t ex Bengt Eriksson i Göteborgs-Tidningen:
"Två Sonjor vill jag nämna samtidigt: Åkesson och Andersson. ... Ska jag rekommendera er att skaffa en av dessa diktböcker - så är det Sonja Anderssons."

Och så här skrev Eric S. Alexandersson i Göteborgs-Posten:
"Poeten är en livlig, skön fågel som sprutar sånger över torra marker; en estet som vältrar sig i ljusa färger, men ibland låter vemodig som en sångare i september. Här finns inga konstruerade toner, allt låter äkta, lättsamt och sprudlande och någon gång när hon är som allvarsammast slår hon på ett leende, som går rakt igenom läsaren. ... Med små medel får hon fram expressiva uttryck för det hon ser och känner."

Vill du läsa fler recensioner? Klicka då här.
Här får du veta mer om Sonja och hennes liv.

Hälsning från mitt liv kostar 39 kr. Klicka här för att beställa boken:

Bokboden i Gagnef är ett förlag, som sedan 1987 också utkommer med en tidskrift med samma namn. Bokboden driver tidvis en omfattande programverksamhet, som uppmärksammats i pressen.

Minnesstunden för Sonja Andersson hålls torsdag 5 juli kl 19 vid ett ungt fäbodställe i Hean mellan Repbäcken och Bäsna i Gagnef. För mer information ring 0241-61809.

HJÄRTLIGT VÄLKOMMEN!

ALIDA BOK

Nedan: Sonja Andersson 20 år 

Det blev en gripande protestaktion mot stening av kvinnor på Mynttorget i Stockholm på lördagen. Uppskattningsvis ett 100-tal personer hade samlats, vilket var alldeles för få med tanke på det angelägna ämnet. En tyst minut hölls för den 17-åriga kurdiska flickan Duaa Kalil Aswad som i april i år stenades till döds av sina egna släktingar.
-Vi har samlats här för att protestera mot det barbariska våldet mot kvinnor, sade Sara Mohammad, ordförande i föreningen GAPF - Glöm Aldrig Pela och Fadime, som arrangerat protestaktionen.
-Detta hedersmord är inte unikt. Under sexton år har 33 000 hedersmord förövats i irakiska Kurdistan.
Det blir över 2000 mord om året bara i irakiska Kurdistan. Också i övriga Irak samt i Iran, Saudiarabien, Jordanien och Palestina är hedersmord lagliga. Även här dödas mängder av flickor för att de anses ha skymfat männens heder.
-Det enda unika med det här mordet är att det filmats. Det var en släkting som filmade mordet för att avskräcka andra flickor. Sedan såldes filmen till en tv-station och lades ut på nätet, berättade Sara Mohammad.
Men inte bara i Mellanöstern begås dessa brott. Hedersmord förövas framför våra ögon. Sara nämnde fall i Tyskland, England och Sverige där bl a Fadime och Pela blivit martyrer i kampen för sina och andra kvinnors mänskliga rättigheter.
-Det finns olika metoder att ta livet av kvinnor. En ny metod är att knuffa ut dem från en balkong. Då kan det se ut som självmord. Polisen utreder nu ett misstänkt hedersmord i Karlstad, där en flicka ”fallit” från balkongen.
En uppmaning överlämnades till Sveriges regering om att agera mer aktivt mot hedersmord.
-Det görs för lite förebyggande arbete i Sverige. Kunskapen om hedermord är liten. I Sverige vågar man inte ta upp hedersproblematiken av rädsla att bli kallad för rasist. Men detta är omvänd rasism, menade Sara Mohammad.
Undertecknad tror också att feghet och rädsla för repressalier ligger bakom tystnaden. Många bröstar sig med sina demokratiska åsikter, när det länder till beröm. Men få vågar stå upp och försvara de demokratiska värdena om det kan vara farligt.

-Det är inte folket som är mördarna, det är systemet och lagarna. Man skall inte vara rädd. Man skall kräva att även människor från Irak m fl länder respekterar de mänskliga rättigheterna, sade Sara Mohammad.
Hon var starkt kritisk mot Sveriges regering och särskilt utrikesminister Carl Bildt för att man i veckan tagit emot och skakat hand med Irans utrikesminister Manouchehr Mottaki, som varit med om att fatta beslut om att stena mängder av kvinnor.
-Sverige bör bojkotta regimer som fattar sådana beslut, anser Sara Mohammad. Men den svenska regeringen har byggt upp ekonomiska och diplomatiska kontakter med regimer i Mellanöstern.
Också Maria Rashidi, ordförande för Kvinnors Rätt och representant för Män för Jämställdhet, riktade skarp kritik mot Carl Bildt och även Maud Olofsson.
-Vad gör svenska regeringen? Den skakar hand med en mördare. Att skaka hand med Irans utrikesminister är skamligt.
- Duaas brott var att bli kär. Vi kvinnor måste hålla ihop och fördöma detta omänskliga beteende och denna barbariska religion.
-Vi måste fördöma Carl Bildt, vi måste fördöma Maud Olofsson, sade Maria Rashidi. Det finns många invandrartjejer i Sverige som behandlas som djur.
De många talarna avlöstes av sång av Shamim till musik av Yara. Shamim sjöng en sång om stening. Klicka här för att se och höra och här för att läsa texten.
En lista med krav överlämnades till den svenska regeringen med målet att regeringen aktivt skall verka för att utrota hedersmord i Sverige och världen.
Man kräver bl a att regeringen offentligt skall fördöma det barbariska hedersmordet på Duaa Kalil Aswad. Regeringen skall också kräva att kurdiska regionens president samt Iraks president och statsminister offentligt fördömer mordet. Vidare skall den svenska regeringen verka för att de ansvariga för mordet, gärningsmän såväl som medhjälpare, ställs inför rätta.
GAPF vill också att regeringen skall se till att alla unga svenska kvinnor som tvingats eller lurats tillbaka till hemlandet pga hedersrelaterat förtryck återkommer till Sverige.
Det var den 7 april i år som 17-åriga kurdiskan Duaa Kalil Aswad stenades till döds på öppen gata i Mosulområdet i Irak av sina egna släktingar. Hennes enda brott var att hon rymt från sina föräldrar för att gifta sig med den hon älskade, en muslimsk arabisk pojke. Flickan sökte skydd hos myndigheterna men lämnades tillbaka av till sina släktingar. Uppemot tusen män gav sig på flickan och stenade och sparkade henne till döds. Polisen stod och tittade på. På GAPF:s hemsida www.pelafadime.se kan du läsa mer om det barbariska hedersmordet.

Sverige bör bojkotta regimer som fattar beslut om stening av kvinnor, anser Sara Mohammad, ordförande i föreningen Glöm Aldrig Pela och Fadime - GAPF

På grund av offentligheten kring detta hedersmord har det mötts med starka reaktioner. Protestmöten och minnesstunder har hållits inte bara i Sverige utan i Kurdistan och andra länder.
Men tystnaden i svenska massmedia om det viktiga mötet på Mynttorget i Stockholm i lördags är stor och bröts bara av någon enstaka notis i någon tidning dagen efter.

Varför? Är mord på tusentals unga kvinnor, i Sverige och utomlands, så oväsentligt?
Se också http://intressant.se/intressant
Mariann Andersson

ALIDA BOK

Andra bloggar om: hedersvåld, stening, kvinnoförtryck, kurdiska, kvinnor, män, könsroller, feminism, duaa, kalil, Aswad, Pela, Fadime

ERK - Näringslivets etiska råd mot könsdiskriminerande reklam - anser inte att  Park Inn Uppsala har gjort sig skyldig till könsdiskriminerande reklam när man i en annons uppmanar folk att lägga svärmor på hotell när de skall ta emot släkten i helgen. Denna reklam användes för övrigt i hela Park Inn-kedjan.

Författaren och journalisten Mariann Andersson, som gjort anmälan, anser att medvetenheten i könsrollsfrågor inom ERK måste vara bristfällig och uppmanar därför Erk att skicka sin personal på utbildning.

Det beslut som gjorts i ärendet är också påfallande torftigt. Här finns ingen motivering till stångpunkten utan rådet konstaterar helt enkelt:

"Åtgärden har prövats av rådet och inte ansetts könsdiskriminerande".

I sin anmälan skriver Mariann Andersson att meningen Lägg svärmor på hotell underblåser kvinnohat och kvinnoförakt. Den leder tankarna till gamla unkna könsdiskriminerande skämt som man trodde hör till historien. Svärmor har varit särskilt illa åtgången i dessa så kallade skämt.

Hon menar att Park Inn bryter mot den andra av de särskilda kriterier som ERK satt upp när det gäller att bedöma reklam. Enligt denna punkt skall  reklam som direkt konserverar en otidsenlig syn på könsrollerna och där endera eller båda könen framställs på ett nedvärderande sätt (schabloniserande reklam) bedömas som könsdiskriminerande.

Svärmor är ofta en stor tillgång för en familj. Med sådan reklam cementerar man gamla fördomar, skriver Mariann Andersson.

Varför inte lägga svärfar på hotell? Är det inte lika roligt? Varför inte i så fall? Därför att det inte finns några vitsar om besvärliga svärfäder i vårt mansdominerade samhälle, säger Mariann Andersson

Ändå kan svärfäderna vara nog så jobbiga. Historiskt sett har de varit betydligt mer våldsamma och alkoholiserade än sina kvinnliga motsvarigheter. Men åtminstone det senare har man i den så kallade folkhumorn haft ett tolerant överseende med, medan svärmödrarna blivit mer illvilligt bedömda, skriver Mariann Andersson.

Ordet lägg har i sammanhanget en obehaglig klang. Bjud svärmor på hotell skulle ha varit betydligt bättre. Eller ännu hellre Bjud svärfar på hotell och bjud svärmor att sova över i bästa sängen hemma, skriver Mariann Andersson i sin anmälan.

Med vänlig hälsningar
Mariann Andersson
ALIDA BOK

UPPSALA

]]> Fri, 11 May 2007 14:47:00 +0200 http://marianna.bloggagratis.se/2007/05/11/144227-okunniga-domare/ http://marianna.bloggagratis.se/2007/05/11/144227-okunniga-domare/ ALIDA BOK]]> Tue, 28 Nov 2006 19:08:00 +0100 http://marianna.bloggagratis.se/2006/11/28/45312-lagg-svarmor-pa-hotell-konsdiskriminerande/ http://marianna.bloggagratis.se/2006/11/28/45312-lagg-svarmor-pa-hotell-konsdiskriminerande/

Jag minns min första bokmässa, som var en föregångare till den nuvarande bokmässan i Göteborg. Denna mässa var betydligt mindre och ägde rum i konserthuset vid Götaplatsen i Göteborg. Det var hösten 1971. På våren hade
jag kommit ut med boken Det grymma manssamhället (som nu finns i en nyutgåva kallad Vägen ut eller Detgrymmamanssamhället). Boken hade väckt stor uppmärksamhet men också mött ett hårt motstånd.

Jag hade skickat den till de flesta då kända kvinnor i massmedia m m. Boken satte så gott som genast igång en intensiv debatt i jämställdhetsfrågor.

På mässan puffade jag för min bok. Jag stötte ihop med bland andra Per Gahrton, som blev en av mina första "lärjungar". Han tog starka intryck av boken och bildade tio år senare Miljöpartiet de Gröna, det första
feministiska partiet i Sverige där jämställdhet mellan könen är en av hörnpelarna. Det är märkligt att ett sådant parti bildas av en kille (Han var en arg ung man på den tiden och sådana var på 1970-talet inte ett dugg
intresserade av jämställdhet.)

På mässan träffade jag också författaren Elisabet Hermodsson från Uppsala. Även hon var helt okunnig när det gäller könsförtrycket, vilket bland annat framgår av en dikt hon läste om hur hon väntade på telefonsamtal från en man (utan att våga ringa själv, vilket var opassande på den tiden. Själv ifrågasatte hon inte ett smack denna passivitet.)

Jag tyckte faktiskt synd om henne och informerade henne om Det grymma manssamhället. Hon blev mycket intresserad. Även hon omvändes och blev en stark anhängare av jämställdhetssträvanden. Det tog sig bland annat uttryck i Disa Nilsons visor som kom ut 1974 och blev hennes största succé.

Så har Det grymma manssamhället öppnat ögonen på strängt taget alla som läst den och boken har samma effekt än i dag. Det är den enda bok som väcker människan till fullt medvetande och frigör henne från den falska manliga
eller kvinnliga rollen.

De flesta av de drivande krafterna inom den svenska feminismen har fått sin medvetenhet genom Det grymma manssamhället.

Bland de första av mina lärjungar är regissören Suzanne Osten som tog starka intryck av boken när den kom ut på 1970-talet vilket ledde till bland annat succépjäsen Jösses flickor (1974), skriven i samarbete med Margareta Garpe.
En annan som blev omvänd är ”rödstrumpan” Maria-Pia Boëthius, som startade en kampanj för att förbättra kvinnornas ställning.

Bland de kändisar jag skickat boken till nu på senare år är
kulturjournalisten Ulrika Knutson (också omedveten om könsförtrycket). Resultatet blev boken Kvinnor på gränsen till genombrott. Med den vill hon väl rädda ansiktet och visa att hon hänger med lite grann, i alla fall!

Den som läser boken blir frigjord och upptäcker då att han/hon är genomsyrad av könsförtrycket. Detta är en mycket pinsam känsla och svår att erkänna.

Ingen av de kändisar jag skickat boken till har så vitt jag vet utsatt sig för blamagen att erkänna att de fått sin medvetenhet från Det grymma manssamhället, åtminstone inte offentligt. Detta är ett svek.

Ingen vill medge att de varit så genomsyrade av förtrycket.. Ändå är detta något allmängiltigt som ingen slipper undan. Alla växer vi fast i könsförtrycket, antingen vi är kvinnor eller män, professorer eller sjukvårdsbiträden.

Vägen ut eller Det grymma manssamhället är troligen världens mest avancerade feministiska bok. Det är i hög grad denna bok som ligger till grund för den nya vågen inom den svenska feminismen. Som alla stora framsteg för kvinnorna har den stött på ett hårdnackat motstånd, varför den är relativt okänd. Samtidigt har den fått mycket fina recensioner. Se nedan eller klicka här!
.

PRIS BARA 69 KR. BESTÄLL HÄR!

Vägen ut eller Det grymma manssamhället

av Mariann Andersson

Ur kritiken:

Om alla läste den här blev det kanske någon ändring. Morgonbris, Socialdemokratiska kvinnoförbundets tidskrift

Det är en bok som bör finnas i varje kvinnas bokhylla och som bör läsas i varje skola.
Lina, http://www.systrar.net/noje/vagenut.htm />
Vägen ut eller Det grymma manssamhället av Mariann Andersson ... anses av många som något av en svensk feministklassiker.
Daniel Larsson, K-Online/

ett konststycke att på detta sätt med humor, värme och en god portion kärlek till mannen bränna av detta sprakande satiriska fyrverkeri...I stort sett kan jag bara lyckönska var läsare som fått denna bok i sin hand.
Anders Bronsek, http://communicatio.webblogg.se/06020510...05101328_dfg.html />
Boken anbefalls varmt åt alla som börjat tröttna på våra välkända debatter, argument och stridsskrifter, och som vill stärka och läska sin själ med annorlunda läsning om män, kvinnor och samhälle.
Britt Dahlström, Sydsvenska Dagbladet

Beställ här!

ALIDA BOK 

Jag fick hatpost. Min hemsida släcktes ner av Spray, jag blev avstängd från mitt webb-hotell och var tvungen att flytta över till ett annat hotell kallat B-one webhosting, som har säte i Danmark och Dubai.

En del av den hetsiga debatten kan fortfarande studeras på http://alidabok.net under rubriken Åsikter om publiceringen av Muhammedteckningen. Men några nya inlägg går tyvärr ännu inte att göra.

Det var Maria Cassel som anmälde mig till Justitiekanslern, JK, eftersom hon ansåg att publiceringen innebar hets mot folkgrupp, närmare bestämt muslimer. Men JK, justitiekanslern, har en annan åsikt.

Han konstaterar att teckningen, som har en satirisk framtoning, inte uttrycker missaktning mot folkgruppen muslimer. Det gäller särskilt i det sammanhang den har publicerats, skriver han och menar att syftet med publiceringen främst synes ha varit att redogöra för den debatt som uppstått efter publiceringen av karikatyrteckningarna.

Säkert minns de flesta det hysteriska läge som uppstod i vintras sedan några karikatyrer av profeten Mohammed publicerats i Jyllands-Posten i Danmark. I muslimska länder rasade upplopp och demonstrationer och man bojkottade danska varor. Fatvor eller dödsdomar utfärdades mot karikatyrtecknarna.

Visst var läget hotfullt. Men fördenskull behöver ju inte svenska myndigheter och massmedia lägga sig platt för muslimska extremisters hot. Dåvarande justitieminister Laila Freivalds medverkade som bekant till att en hemsida släcktes ner och nästan ingen i massmedia vågade publicera teckningarna. Allmänheten fick alltså ingen chans att själv ta ställning i denna infekterade fråga.

Man får intrycket att massmedia försvarar demokrati och yttrandefrihet så länge det är fördelaktigt och lönsamt för dem själva. När det börjar brännas sviker de.

Massmedia dolde sin feghet genom att tala om hänsyn till muslimerna i samhället, en fattig och svag grupp, och vikten av att respektera deras religion.

Är det inte bättre att visa hänsyn genom att sluta med diskriminering och erbjuda invandrare vettiga jobb och bostäder?

Nu finns de som bekant ofta samlade i särskilda bostadsområden och yrkesmässigt är många hänvisade till vissa branscher, t ex restaurang-, städ- och vårdbranscherna, oberoende av utbildning och bakgrund.

När teckningarna publicerades väckte det en enorm uppmärksamhet. Märkligt nog har nästan ingen gett publicitet åt att jag nu friats. Såvitt jag känner till har bara två tidningar uppmärksammat detta, nämligen Tidningen 1, Uppsalatidningen och Pressens Tidning.

Inte ens mitt fackorgan Journalisten eller den viktigaste lokaltidningen i Uppsala, Upsala Nya Tidning (UNT), har skrivit något. Journalisten brukar annars skriva om det mesta som rör journalister och samma gäller UNT visavi uppsalabor och företag.

Kanske beror denna tystnad på dåligt samvete. Det är ju egentligen massmedias uppgift att redogöra för vad som orsakat debatt. Men här har massmedia svikit.

Jag vill också erinra om att vi i Sverige sedan rätt länge har religionsfrihet och rätt att kritisera det vi anser felaktigt i kristendomen och andra religioner.

Jag anser att vi skall följa våra egna lagar och demokratiska regler och inte rätta oss efter muslimska påbud, som förbjuder avbildningar av profeten Mohammed.

Min mening med publiceringen var att försvara demokrati och yttrandefrihet. Jag ville också stödja de muslimer som kämpar mot de muslimska diktaturerna i Mellanöstern.

Bilden ligger fortfarande kvar på hemsidan http://alidabok.net. Enligt min mening ingår det i demokratins regler att allmänheten såvitt möjligt skall ha rätt att se och själv bilda sig en uppfattning om det som vållar debatt. Bilden kommer att tas bort när debatten definitivt ebbat ut.

Mariann Andersson, journalist och författare

ALIDA BOK

Sonja Andersson 20 år.

I år är det 30 år sedan skalden Sonja Andersson från Göteborg gick bort. Hon var en av de stora föregångarna till den moderna feminismen.

Sonja Andersson levde och verkade i stadsdelen Haga i Göteborg, som på hennes tid var en utpräglad arbetarstadsdel. Numera är Haga Göteborgs myshörna där man flanerar på smala kullerstensgator kantade av gamla träkåkar med fashionabla butiker och restauranger.

Från sin bostad på Kaponjärgatan hade hon utsikt över takåsarna mot Skansen Kronan. Hos henne sken solen ofta och starkt men hennes liv var knappast någon solskenshistoria.

Miljön omkring henne kanske inte framkommer så tydligt i hennes dikter även om det var här och i sommarstugan i Kullavik söder om Göteborg som hon skapade de flesta av dem.

I sin poesi skildrar hon stämningslägen, känslor och för även filosofiska resonemang. Hon fick mycket fina recensioner Läs här.. En del kritiker liknar henne vid Stig Dagerman och den nederländske filosofen Spinoza.

Hon gick sina egna vägar. Hennes idoler var inte Sofia Loren och Brigitte Bardot som många andra unga flickors när hon växte upp. Vår f d jämställdhetsminister, jordbruksminister, vice statsminister m m Margareta Winberg har t ex sagt att sexsymbolen Brigitte Bardot var hennes stora idol. Och samhällsbyggnadsminister Mona Sahlin, Barbie-dockornas "drottning" eller ordförande, hade liknande förebilder.

Hur annorlunda var inte Sonja som var starkt kritisk mot dessa förljugna kvinnoideal! En av hennes stora förebilder var filosofen Sokrates som vandrade omkring barfota på gatorna och drog in alla han mötte i filosofiska diskussioner. Det var hans livsstil hon gillade, inte hans idéer, för hon var mycket modern och före sin tid.

Hon levde också mycket som hon lärde. Hon var pratsam, öppen, diskussionslysten, kritisk och stridbar. Denna läggning gjorde det inte lätt för henne. Hon råkade ofta i konflikt med omgivningen som var mycket konservativ när det gällde kvinnors och mäns uppförande.

På den tiden (1950- och 60-talen) fick hon hela samhället, ja till och med polisen, emot sig när hon protesterade mot de sexuella trakasserier som hon så ofta utsattes för. Nu skulle hon nog ha fått de flesta på sin sida.

Sonja skrev själv att hon ville göra sitt liv till en sång. Det blev inte bara en klagosång utan också en jubelsång över naturen och dess möjligheter.

I en dödsruna i samband med hennes bortgång skrev Gunnel Enby i Göteborgs-Posten:

"Sonja Andersson har lämnat sitt diktarrum i Haga, hon finns inte längre bland Göteborgs författare. Få lärde under hennes levnad känna de fina dikter hon sände ut, men vi som vant oss vid att varje år få ett nytt litet häfte "ordkvalité" av Sonjas märke att recensera kommer att sakna hennes meddelanden till oss och alla andra. ... Hennes lyriska bomärke var en metaforisk kraft och vitalitet ... Sonja Andersson är inte bara en poet som glimmat till i utkanten av kulturens Sverige, flera dikter har den lyskraft som ger liv."

Andra minnesord:

"I det dårhus som världen nu är orkade hon till sist inte leva. Vid sin död -76 var hon 44 år. Det sägs att hon gick rakt ut i havet, det hav som hon besjungit i så många dikter:

Hav i omlopp
Kraft som inspirerar.
Lyft min själ!
Låt mig sitta vid dig
När det våras."

Nina Södergren, Östra Småland

"Med henne gick en särpräglad poet och människa bort. Men hennes dikter är mer levande än någonsin."
Jan Kantor, Arbetarbladet

"Det är tragiskt att märka att det var en författarinna mitt inne i ett spännade författarskap som dog bara 44 år gammal."
Birgitta Medelius, Vår Lösen

"Om hon kommit på något av de större förlagen hade hon med största sannolikhet mötts med ett betydligt större intresse. Detta är bara att konstatera och ta till sig som en tankeställare."
Lennart Sjögren, BLM

"När den är som bäst kan hennes poesi mäta sig med många av våra stora etablerade poeters och redan i mitten av 70-talet skrev GT:s kritiker Bengt Eriksson "Två Sonjor vill jag nämna samtidigt: Åkesson och Andersson. Skall jag rekommendera er att skaffa en av dessa diktböcker så är det Sonja Anderssons."
Hennes poesi lever på sin ärlighet och sin stillsamma humor. Den förmår uttrycka såväl oförställd livsglädje som mörk förtvivlan."
Rickard Lindholm i en betraktelse på GT:s kultursida 1999.

Sonja Andersson ligger begravd på Kvibergs kyrkogård i Göteborg under en av de enar som hon besjungit i dikten O en, du fattigfru på berget. Hon skulle ha fyllt 74 år i år.

Siv Andersson
ALIDA BOK