SIMON ANDERSEN, Stockholm, f.1980

Utan titel II

Blandteknik på duk

Jag var på Liljevalchs Vårsalong häromdagen. Blev glatt överraskad. Jag hade väl inte väntat mig så mycket eftersom jag inte varit särskilt imponerad av de senaste årens salonger. Men den här flödade av fantasi, idérikedom och humor. Det var en verklig konstupplevelse. Man blev chockad! Och gick upplyft därifrån. Rekommenderas!

Imponerande var också det stora kunnandet när det gäller bildframställning av olika slag. Här finns det mesta, från keramik, olika textila tekniker,  akryl, olja, skulptur mm.

Nedan kan ni se en del av konstverken. Men tyvärr går inte de i mitt tycke bästa att visa här.

NICHOLAS NORDQUIST, Stockholm, f. 1973

Fiskargubben med slöjan

Olja på duk

MAGDALENA LARSSON CHATZIANTONIS, Eskilstuna, f. 1986

Olof

Blyerts på papper

HAIDAR MAHDI, Hägersten, f.1986

Pokal

Lergods, mixade glasyrer, platina och gulddetaljer

DAN LESTANDER, Luleå, f.1959

Dreams and wishes

DVD, 4 min

BENGT SJÖSTRÖM, Anderslöv, f.1943

Årets kock

Konstsmide

LOUISE KRISTIANSSON, Stockholm, f. 1976

Hamburgerintarsia

Träfanérintarsia på träbricka

JOAKIM JOHANSSON, Karlstad, f.1965

Söndag

Akryl på duk

Affischbild, Vårsalongen 2010

Grafisk formgivning: Ritator

Effektmask: Love Larson

Pressmeddelande om Vårsalongen, som pågår  t o m 28 mars:

VI ÖPPNAR VÅRSALONGEN 2010
FREDAG 29 JANUARI KL. 14.00

FÖRSÄLJNINGEN AV VÅRSALONGENS VERK BÖRJAR SAMMA DAG KL 14.30

Nu är det dags för Stockholms säkraste och tidigaste vårtecken - Vårsalongen på Liljevalchs! På Vårsalongen 2010 möter publiken 245 verk av 131 konstnärer, 71 kvinnor och 60 män.  Medelåldern är 39 år och den yngsta deltagaren är 19 år medan den äldsta är 77 år.  Den här gången sökte 2014 personer till Vårsalongen, att jämföra med förra årets siffra på 1825.

ÖPPETTIDER 

tisdag - söndag 11.00-17.00
tisdagar och torsdagar kvällsöppet t o m kl 20.00

ÅRETS JURY

2010 års vårsalongsjury består av Pontus Hammarén - konsthallschef i Alingsås, Claudia Schaper - indendent på konsthallen i Kristianstad, Karolina Peterson - museichef på Mjellby konstmuseum. Representanter från Liljevalchs konsthall är Mårten Castenfors samt juryns ordförande Mårten Åhsberg.

KÖP ETT VERK PÅ VÅRSALONGEN

Försäljningen av Vårsalongens verk pågår under hela utställningsperioden, enligt principen ”först till kvarn”. Priserna har deltagarna själva satt på sina verk. Kontakta butikspersonalen för mer information om köp av det verk som du är intresserad av.

PRESENTATION AV VÅRSALONGEN TVÅ GÅNGER DAGLIGEN

Liljevalchs konstvärd berättar om Vårsalongen 2010 två gånger varje dag kl. 12.15 och kl. 14.30

Ingen förbokning eller extrakostnad förutom entréavgiften.  Observera att inga visningar hålls under utställningens första och sista helg.

LÅNA EN LEGA MED DINA VÄNNER PÅ VÅRSALONGEN!

Under Vårsalongen kan du tillsammans med en eller flera vänner (2 – 5 personer) låna varsin Lega, nästan varje dag.
Legan är ett lekfullt och socialt föremål som får plats i handen. När du går med den genom Vårsalongen laddar du den, genom enkla handgrepp, med dina reaktioner på verken i utställningen och med dina rörelser i konsthallens salar.

LÄS MER OM LEGAN OCH HUR DU ANVÄNDER DEN

ALLTID PÅ EN MÅNDAG - VÅRENS PROGRAM

Häng med på en musikalisk resa i amerikanskt avantgarde från 1920 till 1990-tal med Kammarensemblen och Vokalharmonin!  Och dansa loss med Sveriges ledande skivetikett inom Skweee och MC Leo Kristoffer Malmsten från Fattaru. Eller lyssna på Mikael Augustsson med band som utlovar musik från varma breddgrader i ett stramt och slipat norr.

TILL HELA VÅRENS PROGRAM, ALLTID PÅ EN MÅNDAG

FRÅN OCH MED 1 JANUARI 2010 GÄLLER NYA ENTREAVGIFTER PÅ LILJEVALCHS.

Entré: 80 kr
Grupp om minst 10 pers: 60 kr
Under 18 år: fri entré
Pensionärer och studerande: 60 kr
Stockholmskortet gäller

UNDER VÅRSALONGEN ÄR FOTOGRAFERING TILLÅTEN

Wanja Lundby-Wedin tog sig fram inom den manschauvinistiska LO-organisationen. Hon använder nu ett typiskt kvinnligt knep för att rädda sig ur en knipa i männens värld: Hon gör sig dummare än hon är. Det behövs verkligen inte.

Inom LO uppskattas Wanja för att hon är en snäll flicka. Gubbarna kan göra lite som dom tycker.  Att hon nu  godkänt att medlemmarnas pengar vräks bort i bonusar borde väl vara tillräckligt för att ge henne foten. Men hon säger troskyldigt att hon inte haft en aning om detta, att hon blivit lurad. Detta trots att allt redovisas tydligt i årsredovisningen. Vi får väl se. Troligen klarar hon sig på att visa sig "kvinnligt" vimsig, enfaldig och snäll. Dummare än gubbarna alltså, det är viktigt för att bli accepterad i de manliga männens värld.

Många minns säkert en av Wanjas föregångare Stig Malm, ordförande i LO 1983-93. Han gjorde sig känd för det bevingade uttrycket: Vi måste stoppa fittstimmet. Samtidigt var en av LO:s viktigaste uppgifter att verka för jämställdheten mellan könen. En del har ju blivit bättre sen dess. Man har ju t ex en kvinnlig ordförande. Hon är kvinnligt följsam och snäll. Wanja Lundby-Wedin är säkert duktig. Men hon är duktig på männens villkor.

Victoria! Jag är besviken. Varför förblir du inte en ogift, fri och självständig kvinna. Barn kan du ju skaffa ändå.

Jag travesterar här den berömda Frihetsdikten skriven av biskop Tomas på 1400-talet:

 Frihet är det bästa ting

som sökas kan all världen kring.

Mycket bättre än en ring.

Mariann Andersson

journalist och författare.

ALIDA BOK

Technorati Profile

Kungshögarna i Gamla Uppsala är ett av Nordens märkligaste fornminnen. I den största högen ligger en kvinna begravd. Vem är hon? Kanske en drottning. Men i utställningen i anslutning till högarna dominerar stora bilder på en kung. Någon drottning ser man inte röken av. Ett av många exempel på att kvinnorna är diskriminerade även i den arkeologiska forskningen.

En kung dominerar i utställningen i Gamla Uppsala museum. Men inga ben som
säkert kan härledas till en man har hittats i kungshögarna. Det enda man är
säker på är att det ligger en kvinna i Östhögen.

Var finns drottningen? De enda människoben som kunnat könsbestämmas efter utgrävningar av kungshögarna i Gamla Uppsala kommer från en kvinna. Men i utställningen i museet dominerar stora bilder på en kung. Ändå har inga ben hittats som med säkerhet kan sägas ha tillhört en man. Någon drottning ser man inte skymten av.
Det är nu snart tio år sedan en analys av benfragment från gravhögarna i Gamla Uppsala gjordes av forskarna Sabine Sten och Maria Vretemark. De kom fram till att
det ligger en kvinna begravd i den största högen, Östhögen. Men några ben
från en man har de inte kunnat könsbestämma.

-I denna mäktiga hög ligger troligen en kvinna, kanske en drottning,
begraven, säger Torgärd Notelid, Gamla Uppsala museum.

Är det inte på tiden att anpassa utställningen så den stämmer bättre överens med de fynd som gjorts i gravhögarna? Kanske borde kungen få sällskap av en drottning?

Mäktiga kvinnor
-Jag tycker nog att vi i vår basutställning har lyft fram kvinnan i
Östhögen, säger Torgärd Notelid, platsledare för Gamla Uppsala museum, beläget i anslutning till kungshögarna i Uppsala.
-Om hon var drottning vet man inte. Men det är inte alls omöjligt. Kvinnorna
under denna period i Norden - 500-talet efter Kristus - kunde ha en starkt
ställning. Det visar andra fynd som gjorts.
-I Oseberg vid Oslofjorden i Norge finns en gravhög från Vikingatiden med
två kvinnor som låg i skepp. De hade till skillnad från de begravda i Gamla
Uppsala inte blivit brända så därför finns många fynd bevarade. De
värdefulla gravgåvorna tyder på att kvinnorna haft en mycket hög rang.
Gravhögar över drottningar finns också i Danmark.

Kvinnoben gracilare
Sabine Sten och Maria Vretemark har undersökt sammanlagt två kilo starkt
förbrända ben från kungshögarna i Gamla Uppsala och från några mindre gravar
i närheten.
-Våra analyser visar att det legat en kvinna, 20-30 år gammal, i Östhögen. I
Västhögen har vi funnit en vuxen människa, 20-40 år, men om det är en man
eller en kvinna kan vi inte avgöra, säger Sabine Sten, lektor i arkeologi
och osteologi - läran om skelettet.
Hon berättar att könet bestäms genom att man mäter t ex kranium, bäckenben,
lårben och överarmsben. Kvinnornas ben är gracilare än männens. I Östhögen
har fragment av ögonbrynsbågar och främre delen av en underkäke med en
hörntand påträffats. Båda dessa fynd är viktiga för att bestämma könet.

Här går kungen upp i rök på sin färd till Valhall.

Kraftig eld
Högarna i Gamla Uppsala har blivit utgrävda två gånger under 1800-talet -
Östhögen 1846-47, Västhögen 1874. Fynden har inte varit särskilt rika,
eftersom kropparna och gravfynden förstörts av kraftig eld. De döda
brändes i mycket hög värme för att säkert komma till dödsriket.
Dåtidens människor trodde att de där skulle fortsätta sina liv och det var
viktigt att de fick en gedigen utrustning på den sista resan. Därför avstod
de efterlevande från verkliga dyrbarheter för att deras nära och kära skulle
få det bra och bli väl sedda på andra sidan, bland Oden, Tor och de andra
gudarna.
De fina gravgåvorna blev lågornas rov. Bara en del fragment återstår och dem
får forskarna försöka pussla ihop för att skapa sig en bild av de begravda
och deras liv.

Osäker vetenskap
-Arkeologin är en osäker vetenskap. Man får pussla och dra slutsatser. Vi
balanserar mellan de få spår vi har och uppgifter från gamla isländska och
norska sagor, säger Torgärd Notelid.
-Det vi visar i vår utställning är den bild vi har i dag. Arkeologin
utvecklas hela tiden genom modernare metoder och ny forskning. Därför
kommer vår bild av historien och gravhögarna troligen att vara annorlunda i
framtiden. Och basutställningen som skapades till museets invigning i maj
2000 kommer att behöva förändras
Den förmente kungen har hittats i Västhögen och "drottningen" i Östhögen.
Varför är ni så säkra på att det ligger en kung i Västhögen när inga

ben har påträffats som med säkerhet tillhör en man?
-Gravfynden tyder på att där har legat en betydelsefull man, kanske en kung,
säger Torgärd Notelid. Forskarna är ganska eniga om att här legat en man.
I Västhögen finns rester av bårder från ett tyg och fragment av något som
forskarna uttolkat som ett svärd. Vidare har man hittat ett hundskelett, en
jaktfågel och spelbrickor av elfenben.

Drottninghögen
Också i Östhögen - eller skall vi kalla den Drottninghögen - har värdefulla
gravfynd gjorts, som tyder på att den begravda haft en hög rang.
Kungen i utställningen är fantasifullt och detaljrikt gestaltad. Han
påminner nästan om en kung ur en film eller tecknad serie. Den unge kungen har t o m försetts med en tjänstekvinna som skymtar på den stora bilden på museet.
Men kvinnan som de förbrända benresterna i Östhögen tillhörde ser

man inte röken av. Skall man tolka detta symboliskt? Kvinnorna i historien finns knappast.
-Vi är angelägna om att ge en riktig bild av historien. Men det är ju så att
det är de mäktige som lämnar de flesta spåren. Vi vill försöka synliggöra
alla grupper; kvinnor, män, barn och trälar. Allt är viktigt, säger Torgärd
Notelid.
Hon betonar att bilden av kungen är gjord med stor omsorg utifrån
arkeologiskt underlag. Museichefen påpekar oockså att kvinnan i Östhögen
finns nämnd i texterna vid montrarna. Och utomhus har en skylt satts upp vid högen där man berättar om henne.
Men jämfört med kungen är hon obefintlig. Inte heller i filmen som visas i museet nämns hon. Filmen heter Tidsresan och handlar om Gamla Uppsala under 4 000 år.

Kungshögarna i Gamla Uppsala är ett av Sveriges märkligaste fornminnen.
Enligt sägnen ligger kungarna Aun, Egil och Adils begravda här. Men det kan
i stället röra sig om drottningar.

Kvinnoutställning
-Vi planerar nu i samarbete med Historiska museet att göra en utställning om kvinnornas position under yngre järnåldern, d v s ca 500 - 1100 år efter
Kristus. Det blir en tillfällig utställning i museets entréplan. När utställningen visas kan vi inte säga eftersom finansieringen är oklar. Möjligen kan planerna bli verklighet till sommaren 2009, säger Torgärd Notelid.
Kvinnofrågor ligger i tiden. Tror du inte att en drottning skulle kunna öka
intresset för museet?
-Basutställningen utgår från vad man kände till då den byggdes år 2000.
Utställningen måste förnyas om den skall följa utvecklingen. Många vill att
vi förnyar oss. Men när det kan ske är osäkert. Det är en fråga om resurser,
säger Torgärd Notelid.
Själv var hon inte med och byggde basutställningen år 2000.
Hon tillträdde ett år senare. Men hon svarar för de tillfälliga
utställningarna.

Text och foto: Mariann Andersson, journalist och författare

ALIDA BOK

Artikeln har varit publicerad i tidskriften Populär Arkeolog nr 3-08

Artikeln har kontrollästs och godkänts av forskarna Sabine Sten och Maria Vretemark samt av museichefen Torgärd Notelid

En zoo för kändisar var en tanke som flög genom mitt huvud när jag 1998 besökte bokmässan i Göteborg för första gången sedan den flyttade in i sina nuvarande lokaler. Tidigare höll den till i konserthuset vid Götaplatsen i Göteborg, vilket nog inte så många känner till.

Även på den tiden fanns kändisar. När jag var där 1971 stötte jag bland andra ihop med Elisabet Hermodsson från Uppsala, som läste en oförglömlig dikt om hur hon väntade på telefon från en man (utan att våga ringa själv, vilket var opassande på den tiden), och Per Gahrton som då ännu inte hade startat miljöpartiet. Båda fick information om min då nyutkomna bok Vägen ut eller Det grymma manssamhället, som jag puffade för under mässan.
Sedan den blygsamma starten vid Götaplatsen har bokmässan svällt ut kolossalt och med det ”högviltet”. Som djuren i en zoo satt de uppradade för beskådande i sina montrar, Lasse Berghagen, Jerzy Einhorn, Carina Burman, P C Jerzild och många fler. Framför varje litet bås stod en klunga nyfikna, som lyssnade och inte minst tittade. Det var som en jättelik TV med alla kanalerna på samtidigt.
Måste man vara kändis för att sälja en bok? Och vilket är viktigast kändiskapet eller de litterära kvaliteterna? Många gånger undrar man när man ser vissa kändisars klena alster. Frågan är också vilket som kommer först i kronologin, kändiskapet eller författarskapet? Det sunda vore väl att kändiskapet kom som en följd av författarskapet. Men tyvärr är det ibland tvärtom.
Den här gången puffade jag för min nyutkomna bok Ljusets barn i mörkrets våld. Under de snart 30 år som gått sedan det första mässbesöket har jag inte blivit kändis. Men jag har kanske något som är viktigare än kändiskap, en outrotlig optimism och framtidstro.
Mariann Andersson

Detta skrev jag efter att ha besökt bokmässan i Göteborg 1998. Tyvärr har jag inte gjort någon rapport från senare besök, då jag själv varit utställare. Men intrycket är oförändrat, om än attraktionerna i zoo förändrats en aning. På senare tid dominerar Jan Guillo och Liza Marklund som var och en kacklar efter sin näbb. Det är samma kommersiella spektakel nu som då. "Kulturen" i förförisk förpackning säljs ut av storkapitalet. Andra får knappast en syl i vädret. Och allting är förbannat dyrt.

Mariann Andersson

ALIDA BOK

Elin Dofs från Karlstad beskriver i sin dikt En ny generation feminister en kvinnorörelse som spårat ur, mot ytlighet och förflackning. Kvinnorna har blivit "prylgalna offer för modeindustrin", som inte tar vara på sina nya rättigheter utan dricker sig redlösa för att "utslagna landa på Maria ungdom". Dikten kan läsas på ALIDA BOKs diktsida .
Det är en mörk bild du tecknar. Varför har det blivit så?
-Jag tror det beror på att man fokuserar fel. Man har förutsättningar att komma så mycket längre men hakar upp sig på smådetaljer, säger Elin Dofs.
-Det är enklare at kämpa för något konkret. Då ser man resultat. Om man kämpar för jämställdheten på lång sikt går det långsamt och man ser inga resultat, menar hon.
Men de kvinnor du beskriver är inte några kämpar alls. De är osjälvständiga offer för utseendefixering och tävlar i jämställdhet när det gäller fylla och sex.
Själv tror jag, undertecknad, att denna urspårning av kvinnorörelsen beror på en fruktansvärd förljugenhet i den feministiska rörelsen. Så gott som alla av de drivande krafterna har fått sin medvetenhet ur boken Vägen ut eller Det grymma manssamhället av Mariann Andersson, den enda bok som väcker människan till fullt mänskligt självmedvetande. Men de vill inte erkänna varifrån de fått denna nya medvetenhet eftersom det skulle avslöja dem som osjälvständiga offer för könsdiskrimineringen.
Om alla feminister rekommenderade den bok som gett dem själva medvetenhet i stället för att bojkotta och förtiga den, skulle man mycket snabbt kunna rycka upp Sverige och den svenska feministiska rörelsen samt komma tillrätta med många av de problem Sverige har i dag. Inte minst det ökande våldet mot kvinnor.
Men dessa så kallade feminister är inte särskilt intresserade av att sprida jämställdhet och fred. De är i grund och botten svikare och förrädare mot kvinnosaken och tänker mest på att värna om sin egen prestige.
Därför gör de hellre reklam för till exempel en mossig gammal bok som Det andra könet (1949) av Simone de Beauvoir, trots att denna bok inte kan göra någon människa i dag ett dugg klokare. Men den är mindre komprometterande för dagens kvinnorörelse, som slipper tappa ansiktet.
Simone de Beauvoir är en slav som rycker i kedjan. Men hon kommer inte loss. Det är av frukten man känner trädet. Och kvinnornas ställning är som bekant inte särskilt bra i Frankrike. I Sverige är den bäst i världen.
Intresset för Det andra könet har genom den nya medvetenhet som Det grymma manssamhället (1971) gett, ökat kraftigt. Feministerna inbillar sig att Simone de Beauvoir skrivit om det som min bok handlar om, fast på ett för dem själva mindre avslöjande sätt.
Ett exempel är Åsa Moberg, som i ett anfall av ovanlig hederlighet skrev en krönika i Aftonbladet om Det grymma manssamhället den 5 maj 1971. Se den här.
Det var Det grymma manssamhället (som boken hette i första och andra upplagan) som gjorde Åsa Moberg medveten i könsrollsfrågor. Men sedan har hon inte nämnt den, vare sig som referens eller på annat sätt. Däremot har hon skrivit mycket om Simone de Beauvoir och tillsammans med Adam Inczédy-Gombos och Eva Gothlin gjort den första oavkortade översättningen till svenska av Det andra könet (2002).
Våra svenska feminister går över ån efter vatten och fiskar i grumliga källor. De spottar i regel på det som gett dem själva medvetenhet, d v s boken Vägen ut eller Det grymma manssamhället, och behandlar det som något långt under deras egen värdighet. Ändå är denna bok troligen världens viktigate (feministiska) bok. Men det behövs troligen ännu en generation feminister för att detta skall bli erkänt.

Boken kostar 69 kr och kan beställas här:
http://alidabok.net/formvurea.php


Vägen ut eller Det grymma manssamhället av Mariann Andersson

Ur kritiken:

”Om alla läste den här blev det kanske någon ändring …”
Morgonbris, Socialdemokratiska kvinnoförbundets tidskrift

”Det är en bok som bör finnas i varje kvinnas bokhylla och som bör
läsas i varje skola”
Systrar.net

”Vägen ut eller Det grymma manssamhället av Mariann Andersson
(Alida Bok)… anses av många som något av en svensk feministklassiker.”
Daniel Larsson, K-Online

”I boken finns hysteriskt roliga stycken…”
Maja Ljung, Expressen-GT

"Boken är faschinerande... En utmärkt present till unga feminister."
Agneta Hansson, projektledare, Jämställdhet ARGUS, Högskolan i Halmstad

"ett konststycke att på detta sätt med humor, värme och en god portion kärlek till mannen bränna av detta sprakande satiriska fyrverkeri... I stort sett kan jag bara lyckönska var läsare som fått denna bok i sin hand."
Anders Bronsek, Communicatio webblogg

"Bakom kraven finns föreställningen om en slumrande kvinnokraft som skall frigöras och samtidigt frigöra de män som nu är bundna av sin könsroll i sin ofrihet."
Kerstin Vinterhed, Dagens Nyheter

”Det nya med boken är att den bryter igenom kulturarvet. Då ser individerna sig själva och samhället ur en ny synvinkel. Man upptäcker att människorna är produkter av könsdiskrimineringen och får en bättre överblick, så att man lättare kan kartlägga människors beteenden."
Psykolognytt, Sveriges Psykologförbunds tidning”

"Läs den!"
Margareta Ekström, Hertha

Se även ALIDA BOK

Det grymma manssamhället utkom i en första upplaga 1971. Den tredje upplagan utkom 2002 och heter Vägen ut eller Det grymma manssamhället.


Mariann Andersson
ALIDA BOK

En av martyrerna i kampen mot det extrema patriarkatet, Fadime Sahindal, hedrades på lördagen vid en minnesstund på Uppsala Gamla kyrkogård.

Vad gör Rädda Barnen, Barnombudsmannen och andra instanser i samhället för att motverka att barn och ungdomar diskrimineras och utsätts för våld i
hederns och religionens namn? Varför tiger dom när diskriminering och
övergrepp uppdagas? Varför tar dom inte öppet ställning mot indoktrinering
och diskriminering av barn, t ex i religiösa friskolor?

Denna fråga ställde Sara Mohammad, ordförande i föreningen Glöm Aldrig Pela och Fadime - GAPF, vid en minnesstund vid Fadime Sahindals grav på Gamla Kyrkogården i Uppsala på lördagen. Trots regn och rusk hade ett 20-tal personer samlats för att hedra minnet av Pela Atroshi och Fadime Sahindal, båda martyrer i kampen mot det extrema patriarkatet. Fortfarande begås hedersmord varenda dag i islamstyrda länder. Och morden är fullt lagliga.

Men oppositionen mot detta barbariska våld är för svag, inte minst i Sverige, anser Sara Mohammad.

Hon riktade skarp kritik mot Rädda Barnen, Barnombudsmannen, JÄMO och
antidiskrimineringsbyråerna. Sara tar avstånd från religiösa friskolor, som
hon menar utövar kvinnoförtryck.

-I dessa skolor bedrivs kvinnoförtryck med religionsfriheten som täckmantel. Att småbarn bär slöja på dagis påstås vara ett uttryck för religionsfrihet. Men det är fråga om tvång och ibland våld.
-Framför allt barn ska få vara fria från alla reigiösa symboler. De har inget
med religion att göra, säger Sara Mohammad.

Hon tycker att religionsfriheten bör ersättas med trosfrihet.

-Var och en kan tro vad den vill. Men religioner skall inte kunna utövas om de bryter mot demokrati och mänskliga rättigheter.

-Små barn skall inte få utsättas för religiös indoktrinering i friskolor. När de är mogna nog skall de själva få välja den tro som de vill bekänna sig till.
Sara Mohammad räknar upp en mängd fall av diskriminering och påtryckningar som barn utsätts för, i den vanliga skolan eller i de religiösa friskolorna. Alltmedan de som är satta att bevaka barnens mänskliga rättigheter stillatigande ser på.

-I religiösa friskolor lär sig barnen att förakta eller hata ateister och personer med annan religiös bakgrund. Detta skapar intolerans och motsättningar. Man tillåter inte att folk umgås eller gifter sig över religionsgränserna. Det är rasism.

-Många invandrarbarn undantas från olika ämnen i skolan, t ex simning, gymnastik, musik, bild eller sex, och barn kidnappas för att tvångsgiftas i föräldrarnas ursprungsländer.
-Allt detta pågår i vårt samhälle medan Rädda Barnen, barnombudsmannen, JÄMO och antidiskrimineringsbyråerna som borde ha stöttat barnen och försvarat deras mänskliga rättigheter, inte rör ett finger.

- Varför höjs inga skarpa protester och varför krävs inte lagstiftning mot arrangerade äktenskap, undrade Sara Mohammad.

Det är nu sex år sedan Fadime, 26, sköts ihjäl av sin pappa efter att förgäves ha vädjat om hjälp hos svenska myndigheter, ja till och med i riksdagen. Orsaken till mordet var att fadern ansåg henne för självständig. Pela var 19 år när hon i juni 1999 mördades av sina släktingar.

Sara Mohammed riktade skarp kritik mot Rädda Barnen, JÄMO m fl. Här samtalar hon med en journalist.

Men det är inte bara unga flickor som faller offer för hedersvåldet. Också unga män kan drabbas. 2008 skall GAPF även fokusera på hedersrelaterat våld mot unga killar, både svenska och invandrade.

Mariann Andersson

ALIDA BOK

Läs Fadime Sahindals tal till Rädda Barnen här och hennes tal till riksdagen här.

Läs mer om Sara Mohammad, ordförande i föreningen Glöm Aldrig Pela och Fadime här och här.

Se även här

TV-serien Upp till kamp är ännu en manlig bild av verkligheten, närmare bestämt åren 1965-76 i framför allt Göteborg. Jag var i högsta grad med på den tiden, som ung journalist i Göteborg. Vad serien inte tar upp är den enormt dåliga ställning som kvinnorna hade. De skulle inte kämpa utan hålla käften, koka kaffe och vara vackra lydiga sexslavar åt killarna. Omedvetenheten var total.

Bildtext: Kvinnorna var hårt trängda i rollen som sexualobjekt på 1960- och 70-talen. Bilden ovan ingår i en kampanj för säkerhetsbälten och har getts ut av ett statligt verk, Trafiksäkerhetsverket. Kvinnorörelsen sov. Ingen opponerade sig.

Jag bevakade många av de demonstrationer mm som serien handlar om. Ju mer jag hörde och såg av tjejer och killar som stormade mot det kapitalistiska samhället och ville införa proletariatets diktatur, desto starkare växte sig oppositionen inom mig. Då som nu var jag en outsider som aldrig flängde med hopen utan gick mina egna vägar och tänkte mina egna tankar, samtidigt som jag med stort intresse följde utvecklingen.

Sverige var på den tiden ett riktigt porrträsk och porren missuppfattades som en frihetsrörelse mot gamla fördomar. Samtidigt innebar den ju, då som nu, ett starkt förtryck av kvinnorna.

Någon kamp mot patriarkatet förekom inte och feminism var ett mycket fult ord, trots att kvinnorna var nästan helt maktlösa. Det fanns bara några enstaka kvinnor i regering, riksdag och kommunstyren. Dagis saknades och svårigheterna för kvinnor som ville förvärvsarbeta var enorma.

Trots detta stod många av våra nuvarande feministiska kämpar på den tiden på barrikaderna och slogs för frihet, jämlikhet och broderskap. Det gäller Gudrun Schyman, Maria-Pia Boëthius, Suzanne Osten och många fler. Systerskap var det inte tal om. Kvinnorna bara ekade med männen.

Jag kände att något väsentligt var fel. Mycket kunde man sympatisera med, som protesterna mot Vietnamkriget med stridsgaser och outsägligt lidande för civilbefolkning och andra. Men annat var svårt att svälja. Inte bara det att man ville upprätta proletariatets diktatur - hemska tanke. Nej, också annat kändes fel, men jag kunde inte riktigt peka på var felet låg - förrän all min inre opposition ledde till en plötslig medvetenhet om hur djupt kvinnoförtrycket var och fortfarande är, hur det kvinnliga faktiskt inte hade någon egen röst i denna högljudda frihetsträngtan.

Denna nya medvetenhet, som jag var ensam om då, slog ner som en bomb inom mig. Det var här den svenska nyfeministiska rörelsen började. Min nya insikt kom att förändra mitt liv.

I det läget startade jag Sveriges första feministiska förlag, ALIDA BOK. Fast i början hette det Alida Bokservice. Jag gav också ut boken Det grymma manssamhället som blev en verklig väckarklocka när den kom ut 1971. Men som alla stora framsteg för kvinnorna mötte den ett enormt motstånd. Folk kände sig med all rätt djupt kränkta, avslöjade och träffade. Det gäller både kvinnorörelsen och massmedia som blev tagna på sängen. Och det gäller framför allt människor i ledande ställning som är särskilt utpekade i boken. Det har knappast underlättat lanseringen.

Jag skickade boken till alla då kända kvinnor. Överallt flög man upp som gubben i lådan och började agitera för kvinnorna. Men sällan eller så gott som aldrig nämndes boken, troligen eftersom man var rädd att tappa ansiktet. Man ville inte erkänna att man var så djupt förtryckt i könsrollerna. Ändå är detta något allmängiltigt. Ingen kan undgå att växa in i förtrycket, vare sig man eller kvinna, professor eller vårdbiträde.

Vägen ut eller Det grymma manssamhället kan synas enkel. Men den är sista steget i en mångtusenårig kamp för frigörelse.

Denna bok har betytt enormt mycket för öppna ögonen på folk och sätta fart på kampen för jämställdhet. Det är främst tack vare Det grymma manssamhället som Sverige nu ligger i världstoppen när det gäller jämställdhet mellan könen. Men fortfarande är boken i stort okänd för den stora allmänheten, eftersom den har bojkottats och motarbetats.

Boken går fortfarande att få tag i men heter nu Vägen ut eller Det grymma manssamhället. Du kan beställa den här. (Priset är 69 kr + porto 30 kr)

Vägen ut... är den enda bok som verkligen frigör människorna. Den är fortfarande lika viktig och borde läsas av alla, både kvinnor och män.
Bilden ovan tycker jag belyser situationen i Sverige på 1960- och 70-talen. Det handlar om en kampanj för att folk skulle använda säkerhetsbälten i bilen. Bilden gavs ut av ett statligt verk, trafiksäkerhetsverket (finns inte längre) och ingen opposition hördes från dåtidens kvinnorörelse. Det visar hur stor omedvetenheten var.

Beställ boken här .

Här ser du den manliga fullt påklädda motsvarigheten i kampanjen.

 Är du intresserad av kvinnornas ställning på 1960- och 70-talen? Läs då första eller andra upplagan av Det grymma manssamhället. Den ger en direktbild av Sverige på den tiden och här finns också utförlig statistik. Boken är utgången ur bokhandeln men går att få tag i på många bibliotek, eftersom den klassades som en av de viktigaste böckerna för biblioteken att ta in.

Mariann Andersson

ALIDA BOK

Andra bloggar om: feminism, Upp till kamp, könsroller, kvinnor, män, tv-serie,