Senaste inläggen

Av Mariann Andersson - 13 februari 2010 14:52

Litterär Kardemumma på Stadsbiblioteket i Uppsala


Det klingade vackert både på svenska och arabiska, när bibliotekarien Krister Gustavsson och skalden Jasim Mohamed läste dikter vid en litterär afton på Kafe Kardemumma vid Stadsbiblioteket i Uppsala. Till höger skalden Kahled Soliman.


En poetisk duett kan man nästan tala om när poeterna Jasim Mohamed och bibliotekarien Krister Gustavsson härom kvällen läste dikter på växelvis arabiska och svenska. Vilket språk som är vackrast är svårt att säga, men för mig var det definitivt lättast att förstå svenskan. Och dikterna var både intressanta och gripande. Läs ett par av dem nedan.


Jasim Mohamed, född i Irak 1962, är poet, översättare och barnboksförfattare samt krönikör i Dagens Nyheter. Han är även känd som arrangör av litterära program och festivaler, till exempel den årliga poesifestivalen Bagdad Café i Tensta och en rad internationella översättarseminarier. 2009 fick han författarstipendium från landstinget i Uppsala län. Just nu arbetar han bland annat med att föra över Bruno K Öijers dikter till arabiska.




Poeterna Jasim Mohamed och Khaled Soliman läser dikter. 



Här ett par dikter av Jasim Mohamed:


PÅ LAND


Jag bodde i en stad vid Tigris flod

där fanns nästan allt man behövde

Man tillverkade till och med  egna potenshöjande medel

Det fanns gott om tystnad

och mest av allt död

Vi lärde oss att var försiktig betydde tig

och vi teg

Borgmästaren hade egna lakejer

Människorna hängde diktatorns porträtt

över sina huvuden

och gick i lojalitetsdemonstrationer

ute på gatan längs floden

som klöv staden i två delar

och fick den att i fågelperspektiv

se ut som ett blottat arsle

Gissa om gud inte hade att finger där.


Om dagarna hörde jag en massa ordlekar:



Brechnev, Brigitte Bardot, USA,

nationalekonomi

Idi Amin, oljekällor

Berlinmuren

fjärrkontroll

Israel, militärkupp och metafysik

Det lektes oupphörligt

medan löshundar som drev runt om nätterna

blev magrare och magrare

Vi fick militäruniformer

med glittrande officersstjärnor

av färgat papper

Vi blev generaler, kommendanter och arméchefer

På skolgården blev leken på liv och död

blod, skärsår och skrapade knän

Vi växte

men våra namn började mer likna

meningslösa ordlekar på gravstenar än Gudar.


Varje morgon gol tupparna dags för uppvaknandet

koko riko koko riko

               ko riko

riko

koooo

De gol och gol

och klappade med vingarna

klappade och gol

tills hettan steg

och åsnorna började åsna

ai ai ai ai ai

De åsnade och åsnade               
Varma södervindar blåste

Det susade i trädet, i sprickor

Det susade och susade

sssssssssssss

och människoröster gick cirklande i rummen

viskande,

det gick inte att skilja

den ena från den andra

Männen grep efter dadelfrukter

ett sedan urminnes tider

hårt beprövat erektionsdrivande medel

Stövlar som inte längre fruktade dagsljus

marcherade in i sångarens flöjt...

bröt sig in i skolböckernas mellanrader.


Dammet FÖRENA ARABSTATERNA, FRIHET OCH SOCIALISM

täckte VAD...HUR...vägen till gud!

Viljan till frihet

forslades ögonbunden

till underjorden

dog

med en coca-colaflaska i analöppningen.


Att vakna till en sådan dag

var meningslöst

om man inte trodde sig kunna få en skymt

av imamens unga libanesiska fru

och om man inte trodde

att hon vilket ögonblick som helst

skulle bryta sig loss

och med full hals släppa fram: Jag väljer den här pojken.


Här skriver Jasim Mohamed om ett kvinnoöde:


ATT ANDAS 1

 
Hon:


Som ett skepp i solnedgång
gled jag bort över havet
Den vitglittrande ytans högmod
vaggade mig fram
Varken Jag älskar dig! eller
Hjälp! kunde hejda mig
Jag gick och det spelade ingen roll

om över lik eller rosor
Jag steg snabbt i befattningsgraderna,
erövrade kropp efter kropp
som när ett imperium i uppgång erövrar ö efter ö.


Men jag sjönk som det där skeppet.


Havet var grymt
Vågorna slog och slog

och jag sprang läck
Nu ligger jag här i djupet sargad,
plågad av ensamheten.
Jag ser mig
Jag ser dig
Jag ser gatan där vi kysstes täckas av damm
Och jag ser Babel och Manhattan


Bärga mig och täpp till mina hål
Det spelar ingen roll om med rep av silke
eller av stål
Jag vill segla igen, bli lycklig
Nu när rynkorna börjar dansa på min kropp
som algerna på det sjunkna skeppet
vet jag vad andas betyder
att hela tiden förlora -
och jag har förlorat allt
Bärga mig!
Jag saknar din solskimrande strand - din mat
din säng.




ATT ANDAS 2


Svarta oliver:


Som natthimmel, men inte alls ouppnåelig
Jag lyser var än du befinner dig
oavsett i en lyxbutik i Paris
eller en bazar i Marocko
I mitt mörker gömmer jag solen du längtar till
men ta inte på mig med gaffel
jag älskar fräcka fingrars beröring,
det raka spåret till förstånd
Allt järn betyder avstånd
en längre omväg till mitt innersta väsen
på vilken något går förlorat,
kalla det vad du vill
koncentration eller närvaro
och varför inte ärlighet
Se på mig nu när en spets
försiktigt närmar sig, rädd att tappa ansiktet
Jag glider bort
snabbt
likt en blick som tittar i smyg vid upptäckten
Och se på gaffeln, den jagar mig                               
som en man middagens alerta kyckling.


Hud mot hud, lyft upp mig ur fatet
och låt dina fingrar
vila på min kropp, tills dörrar
till världen du känner slår igen
Inget mera förutom mitt mörker ska andas i dig.


Närvaro är när en sorg öppnar sig
och låter dig bäddas ner i den.


Men bli inte för ivrig
Tugga mig sakta. Jag vill slungas
mellan städer som norpar luften i dig
Jag avskyr när jag slukas
som en väg slukar en rymling
Naken och marinerad
blir jag i din malande mun
en skönhetsform bortom tid och rum
Tugga mig sakta som kalla nätter tuggar dig
De där sömnlösa, tankspridda
med pendlande fötter mellan
sängkanten och rummets fönster
vilkas rätt och fel
plockar isär dig och sedan, åter samman,
då ingenting talar i din mun,
till och med dadelfrukten, din barndom
passerar tyst din tunga.


Mitt kött blir ditt gömme,
där min sol värmer dig inifrån.


Tugga mig sakta och njut
även om saltet bränner såret i din mun
Jag är lyckan i din sorg
Jag
är
din
exil.


Båda dikterna är hämtade ur den kritikerrosade diktsamlingen Övningar in i ett annat språk.

Jasim Mohamed är från Irak, vars namn egentligen betyder två ådror, vilket syftar på floderna Eufrat och Tigris som klyver landet. Han är född i den urgamla staden Ur som också genomflyts av en flod, som han talar om i sin kritiska dikt På land (se ovan).

Jasim Mohamed  kom till Sverige 1990 och bodde dessförinnan i Grekland, Jugoslavien och Rumänien.  Utöver vad som ovan nämnts översätter han arabisk poesi till svenska och vice versa. En svensk poesiserie, The Swedish Poetry Series, ges ut i Damaskus och distribueras i hela arabvärlden. Författare är Anne Smith ( The dance of the poem) och Eva Ronevelt (On the animal). Översättare är förutom Jasim Mohamed också Ibrahim Abdulmalik.


 

-Motiven till mina dikter hämtar jag ofta där jag bor. En del har grekiska motiv, andra har turkiska motiv, men här finns också stockholmska och uppsaliensiska motiv, säger Jasim Mohamed.




ANNONS
Av Mariann Andersson - 12 februari 2010 11:56

Fadime Sahindal var en modig kämpe för demokrati och rättvisa, inte bara för sig själv. Hon var medveten om riskerna och ville vara en förebild som inspirerade andra.


För åtta år sedan mördades Fadime Sahindal av sin far i Uppsala. Vänsterpartiet i Uppsala föreslår att en central plats skall döpas till Fadime Sahindals minne. Det är tänkt som en symbol mot hedersvåld. Men kurderna protesterar.

-Det är inte bara kurder som dödar sina barn på det här viset. Det finns inom många folkgrupper, säger Reshid Batté till UNT. Han menar att en plats som uppkallas efter Fadime skulle peka ut kurderna som folkgrupp. 

Han anser att hedersrelaterat våld är ett dåligt manligt beteende. 

-Men jag tycker inte man ska hedra Fadime, hon har inte gjort något för det kurdiska folket. Det som hände är något inom hennes familj, säger Reshid Batté till UNT. 

Att Fadime Sahindal ville hjälpa andra framgår av detta uttalande från ett tal som hon höll i riksdagen 2001.

 -Jag har valt att berätta min historia här för er i dag i förhoppning om att det kan hjälpa andra invandrartjejer, så att inte fler behöver gå igenom det jag har fått göra. Om alla drar sitt strå till stacken behöver sånt här inte upprepas. Oavsett vilken kulturell bakgrund man har bör det vara en självklarhet för varje ung kvinna att både få ha sin familj och det liv man önskar sig.
  -Men tyvärr är det ingen självklarhet för många tjejer. Och jag hoppas att ni inte vänder dem ryggen, att ni inte blundar för dem.
  Tack för att ni lyssnade.

Fadime Sahindal


Här är resten av hennes tal: 

Hej, mitt namn är Fadime och jag är 25 år gammal. Jag har blivit inbjuden hit i dag för att berätta om mina erfarenheter av hur det kan vara att leva som utländsk tjej i Sverige, med dess lagar, seder och kultur. Hur svårt det är att balansera mellan familjens krav och förväntningar och det svenska samhället som står för helt andra värden och synsätt.
  Jag har tänkt att dela med mig av mina upplevelser och hoppas att ni genom dem får förståelse och kunskap om hur utsatta invandrartjejer kan vara. Det är inte min avsikt att peka ut någon syndabock utan jag vill hjälpa er att förstå hur och varför konflikter som dessa kan uppstå, både ur min egen synvinkel och min familjs.
  Men jag vill börja med att poängtera att kvinnoförtryck inte endast drabbar flickor från Mellanöstern utan att detta förekommer även bland många andra familjer, från andra delar av världen.
  Jag föddes i en liten by nära staden Elbistan i den kurdiska delen av Turkiet. Mina föräldrar ägde mark och försörjde sig på lantbruk och djurskötsel, vilket vi i familjen arbetade gemensamt med, sida vid sida. Vi var en enda stor och lycklig familj med klara roller och uppgifter. Visserligen hade vi inget materiellt överflöd men vi hade en varm gemenskap.
  När jag var sju år gammal flyttade vi till Sverige, av ekonomiska skäl. Till en början var allt frid och fröjd men ju äldre jag blev, desto mer förbud började mina föräldrar sätta upp. De första tecknen jag märkte var att jag inte längre fick leka med mina svenska kamrater, eller delta i aktiviteter utanför skolan. Jag skulle gå direkt hem och hjälpa min mor med hushållsbestyren och uppfostras till en fin flicka.
  Mina föräldrars syn på skolan var att det var bra om jag kunde lära mig att läsa och skriva för att bli deras länk ut i det svenska samhället eftersom de själva var analfabeter. Men några högre studier än så ansåg de inte att jag behövde. Man behöver ingen utbildning för att ta hand om man och barn.
  När jag kom upp i tonåren ville mina föräldrar att jag skulle åka ner till Turkiet och gifta mig med någon av mina kusiner, precis som mina äldre systrar hade gjort. Jag vägrade att finna mig i detta. Jag kände mig alldeles för ung och omogen för ett sådant stort beslut. Dessutom ville jag själv få bestämma vilken man jag skulle dela mitt liv med.
  Det synsätt som mina föräldrar hade var att familjen och släkten skulle stå i centrum, varför jag måste tänka på familjens bästa framför mitt eget välbefinnande. Det är bättre att en person lider än att en hel familj och släkt lider. Men till skillnad från mina föräldrar så levde jag i och var en del av det svenska samhället. Jag gick dagligen i svensk skola, åt svensk mat, hade svenska kompisar och tittade på svensk teve.
  Självklart var jag påverkad av de synsätt och värderingar som rådde här. Jag började därför tänja mer och mer på gränserna. Jag fortsatte att träffa mina svenska kamrater, fika på kaféer och komma hem senare än den utsatta tiden.
  Jag hade ju mina egna drömmar och mål här i livet. Jag ville sätta upp mina egna villkor för mitt liv, göra mina egna misstag och lära mig av dem. Och jag ville stå på mina egna två ben och ta ansvar för mina egna handlingar. Inte låta någon annan bestämma över hur jag skulle tycka, tänka och handla. För mig var det dessutom oerhört viktigt att få utbilda och utveckla mig som person. För er är detta säkert inget konstigt, eftersom det är en del av det svenska levnadssättet, men för min familj var det något oerhört skrämmande.
  Deras uppfattning om svenskar och det svenska levnadssättet var att de var lösaktiga och att de varken hade kultur, moral eller etiska värderingar. Det enda de gjorde var att dricka, gå ut och dansa och ha fria sexvanor. Dessutom ansåg de att svenskar inte hade någon som helst respekt för familjelivet eftersom de skilde sig till höger och vänster.
  Dessa uppfattningar hade de skapat sig utifrån sina egna förutfattade meningar. De kände ju inte några svenskar och de ville inte heller umgås med dem. Till en början balanserade jag mellan de kurdiska traditionerna och kraven som fanns på mig ute i det svenska samhället. Jag var enormt kluven och enormt förvirrad och jag var tvungen att leva ett dubbelliv, allt för att tillfredsställa båda kulturernas förväntningar på mig som ung kvinna.
  Men så en dag hände det som inte fick hända: jag träffade en svensk man. Han hette Patrik, och Patrik och jag förälskade oss i varandra. Till en början var jag livrädd för vad detta skulle innebära för mig och jag förklarade för honom vilka förutsättningar som måste gälla. Mina föräldrar fick inte under några som helst omständigheter veta något om oss.
  Trots riskerna valde vi att inleda ett förhållande, även om det innebar att vi endast kunde träffas inom fyra väggar och ständigt leva med skräcken att bli upptäckta. Efter ett års förhållande var vi trötta på att jämt träffas inomhus och smyga med vår kärlek och började bli alltmer oförsiktiga.
  Vi började stegvis visa oss ute tillsammans på ställen där vi kunde vara någorlunda säkra på att inte träffa på någon i familjen eller släkten. En dag ledde vår oförsiktighet till att vi upptäcktes av min far, som självklart exploderade av ilska och började slå på mig och Patrik.
  Hans reaktion var för mig fullt förståelig. Som far och familjeöverhuvud är det hans uppgift att vaka över familjens heder. Han ska värna om och skydda kvinnliga släktingars sexuella uppförande och se till att döttrarnas oskuld är bevarad fram till giftermålet. Om den nyblivne maken till hans döttrar får veta att hon inte är oskuld på bröllopsnatten kan han direkt kräva skilsmässa.
  Än i dag överlämnas det blodfläckade lakanet till brudens svärmor så att hon kan visa sin omgivning att de har fått en ärbar och ren kvinna. Eftersom familjen förstod att vi var ett par kunde de snabbt dra slutsatsen att jag inte längre hade kvar min oskuld.
  För dem innebar detta att jag aldrig skulle kunna … att de aldrig skulle kunna gifta bort sin dotter på det sedvanliga sättet, med en kurdisk man. Vilket enligt dem var meningen med livet för mig. Jag hade dragit skam över familjen och hotade deras ställning gentemot deras omgivning. Jag hade gjort något oförlåtligt, något som aldrig tidigare hade gjorts i min släkt.
  Det skakade om deras värld och skrämde livet ur dem. I deras ögon hade jag alltså förvandlats från en fin kurdisk flicka till en uppkäftig hora som trodde att hon var något bara för att hon levde i Sverige. De var tvungna att bevisa för sin omgivning att de kunde hantera problemet, för att bevara sin heder. Ett beteende som mitt måste straffas och skulden skulle betalas i blod.
  Ensam och övergiven av familjen blev jag tvungen att snabbt lämna Uppsala för jag visste att om de fick tag på mig skulle de ta livet av mig. Jag flyttade upp till Sundsvall. Mina föräldrar spårade upp mig ganska snabbt och fick reda på var jag befann mig.
  Männen i släkten började ringa och hota mig per telefon. De talade om för mig att jag aldrig skulle komma undan med det här. Min lillebror fick till uppgift att ta livet av mig. Varför just han blev utvald var naturligt, han var omyndig och riskerade inte att dra på sig något högre straff. Dessutom var det hans uppgift, som ende son i familjen, att se till att hans systrar höll sig inom kulturens ramar.
  Hoten blev allt allvarligare ju längre tiden gick, och ju mer jag stod på mig och vägrade underkasta mig, desto värre blev det. Till slut stod jag inte ut längre utan beslöt mig för att vända mig till polisen för att få skydd och informera dem om min situation så att de skulle vara insatta i fall något skulle hända mig.
  Till min stora förskräckelse tog polisen mig inte på allvar, för dem var min berättelse som en påhittad saga. Deras enda råd till mig var att jag skulle vända mig till min familj och tala om för dem att de minsann inte fick hota mig, att de skulle respektera de svenska lagarna och sederna. Polisen förstod sålunda inte allvaret i min situation och deras oförstånd blev till ett, enligt mig, respektlöst och kränkande beteende.
  Vad förväntar du dig utav oss? Vi har inte råd att tillhandahålla dig en vakt som bevakar dig dygnet runt, blev polisens svar till mig. Med tungt hjärta gick jag från polisstationen utan att ha fått någon som helst hjälp. Jag var helt enkelt tvungen att hjälpa mig själv bäst jag kunde.
  Som en sista utväg vände jag mig till massmedia för att få hjälp, och detta kom att bli mitt effektivaste skydd. Min tanke var att skapa debatt kring problematiken och därigenom se till att strålkastarna var riktade mot min familj. På så sätt försökte jag få dem att backa undan. Och mitt fall fick stor uppmärksamhet eftersom det var under samma period som ett flertal andra fall av hedersgärningar blev omskrivna.
  Fallet Sara i Umeå var det mest omtalade. Hon var, liksom jag, en tjej från Mellanöstern. Hon ströps av sina kusiner för att hon ville leva sitt eget liv. Av samma anledning blev också en tjej från Stockholm knivskuren av sina släktingar. Jag valde att uppriktigt berätta om de förhållanden utländska tjejer var tvungna att leva under här i Sverige. Jag blev en röst och ett ansikte för de tjejer som levde under förtryck och som riskerade att bli utstötta eller dödade om de inte underkastade sig sina familjers vilja och levnadssätt.
  Vid ett nytt försök att få polisens uppmärksamhet hade jag turen att komma i kontakt med en polis som hade erfarenhet av att arbeta med utländska kvinnor som var hotade och misshandlade av sina män. Han förstod direkt allvaret i min situation och informerade mig om mina rättigheter som utsatt. Men tyvärr kunde inte polisen erbjuda mig någon mer handfast hjälp än larmpaket och skyddade personliga uppgifter, eftersom det inte hade gått längre än till olaga hot.
  Jag tog emot larmpaketet men tackade nej till att byta namn och gömma mig. Vad var mitt brott? Varför skulle jag gömma mig? Mediekarusellen ökade sedan lavinartat. Jag blev fullkomligt bombarderad av journalister från en stor mängd av Sveriges tidningar och radio. Jag medverkade bland annat i en dokumentär som Folkhälsoinstitutet gjorde i utbildningssyfte, och i teveprogrammet Striptease.
  Min anmälan mot min far och min bror ledde slutligen till rättegång. Min far fälldes för olaga hot och min bror för olaga hot och misshandel. Direkt efter rättegången åkte jag med krossat hjärta tillbaka till Sundsvall. Tanken på att jag aldrig skulle få ha en relation med min familj smärtade mig. Och jag saknade min mor något så oerhört. Jag önskade inget högre än att få vara i hennes famn igen, men jag visste att det var en omöjlighet. Eftersom hennes uppgift som mor var att uppfostra mig till en lydig och fin flicka och detta hade misslyckats så fick hon skulden för det.
  Hon kunde inte heller ställa sig på min sida eftersom situationen för henne då skulle förvärras ytterligare. Hon anklagade sig själv. I dag bor jag och pluggar i Östersund. Jag studerar till socionom så att jag kan fortsätta mitt arbete med att hjälpa flickor som har problem som jag har gått igenom, som jag själv har haft. Och i dag känner jag mig stark och stabil men det har tagit väldigt lång tid att komma dit där jag är i dag.
  Jag har fått ge upp hela min bakgrund och börja om från början med att bygga upp mig själv, min identitet. Jag har lyckats skapa mig en plattform på vilken jag står med mina två egna ben. Jag har kämpat så mycket för att komma dit och har betalat ett väldigt högt pris. Min trygghet finner jag hos mina nya vänner som har blivit min nya familj. Trots att jag fått betala ett så högt pris så ångrar jag inte att jag tog mitt beslut att ta min frihet och gå.
  Självklart är jag mycket ledsen över det som har hänt och det som jag har förlorat, men jag varken är eller tänker bli bitter över det som har hänt, för i så fall känns det som att allting skulle ha skett till ingen nytta. Min familj har förlorat sin heder och en dotter och jag har förlorat alla mina nära och kära.
  Med facit i handen så tror jag att det inte hade behövt gå så långt som det har gjort i mitt fall. Hade mina föräldrar fått stöd och hjälp från en nationell organisation, exempelvis Kurdiska föreningen, så hade det inte behövt bli så här.
  Hade samhället tagit sitt ansvar och hjälpt mina föräldrar att bli mer delaktiga i det svenska samhället så hade detta kanske kunnat undvikas. Det som har hänt mig är inget som man kan göra någonting åt men jag tror att det är viktigt att man lär sig någonting av det och gör någonting i framtiden, så att såna här fall inte upprepas.
Fadime Sahindal


Talet hölls i riksdagen 20 november 2001 under seminariet ”Integration på vems villkor?” arrangerat av nätverket Våld mot kvinnor.



ANNONS
Av Mariann Andersson - 10 februari 2010 07:45

SIMON ANDERSEN, Stockholm, f.1980

Utan titel II

Blandteknik på duk


Jag var på Liljevalchs Vårsalong häromdagen. Blev glatt överraskad. Jag hade väl inte väntat mig så mycket eftersom jag inte varit särskilt imponerad av de senaste årens salonger. Men den här flödade av fantasi, idérikedom och humor. Det var en verklig konstupplevelse. Man blev chockad! Och gick upplyft därifrån. Rekommenderas!

Imponerande var också det stora kunnandet när det gäller bildframställning av olika slag. Här finns det mesta, från keramik, olika textila tekniker,  akryl, olja, skulptur mm.

Nedan kan ni se en del av konstverken. Men tyvärr går inte de i mitt tycke bästa att visa här.

  

NICHOLAS NORDQUIST, Stockholm, f. 1973

Fiskargubben med slöjan

Olja på duk

MAGDALENA LARSSON CHATZIANTONIS, Eskilstuna, f. 1986

Olof

Blyerts på papper

    

HAIDAR MAHDI, Hägersten, f.1986

Pokal

Lergods, mixade glasyrer, platina och gulddetaljer

 

VERONICA LINDAHL, Halmstad, f. 1981

Pudel

Textila rosor


DAN LESTANDER, Luleå, f.1959

Dreams and wishes

DVD, 4 min

FRIDA HÅLLANDER, Hägersten, f.1981

Eggsandwiches in a Big Pack

Lergods


    

JAN TIGERSTRAND, Malmö, f.1960

Kråkbo

Blyerts

Detaljbild

  

BENGT SJÖSTRÖM, Anderslöv, f.1943

Årets kock

Konstsmide

  

LOUISE KRISTIANSSON, Stockholm, f. 1976

Hamburgerintarsia

Träfanérintarsia på träbricka

JOAKIM JOHANSSON, Karlstad, f.1965

Söndag

Akryl på duk

   

Affischbild, Vårsalongen 2010

Grafisk formgivning: Ritator

Effektmask: Love Larson


Pressmeddelande om Vårsalongen, som pågår  t o m 28 mars:

 

VI ÖPPNAR VÅRSALONGEN 2010
FREDAG 29 JANUARI KL. 14.00


FÖRSÄLJNINGEN AV VÅRSALONGENS VERK BÖRJAR SAMMA DAG KL 14.30


Nu är det dags för Stockholms säkraste och tidigaste vårtecken - Vårsalongen på Liljevalchs! På Vårsalongen 2010 möter publiken 245 verk av 131 konstnärer, 71 kvinnor och 60 män.  Medelåldern är 39 år och den yngsta deltagaren är 19 år medan den äldsta är 77 år.  Den här gången sökte 2014 personer till Vårsalongen, att jämföra med förra årets siffra på 1825.


ÖPPETTIDER 


tisdag - söndag 11.00-17.00
tisdagar och torsdagar kvällsöppet t o m kl 20.00


ÅRETS JURY


2010 års vårsalongsjury består av Pontus Hammarén - konsthallschef i Alingsås, Claudia Schaper - indendent på konsthallen i Kristianstad, Karolina Peterson - museichef på Mjellby konstmuseum. Representanter från Liljevalchs konsthall är Mårten Castenfors samt juryns ordförande Mårten Åhsberg.


KÖP ETT VERK PÅ VÅRSALONGEN


Försäljningen av Vårsalongens verk pågår under hela utställningsperioden, enligt principen ”först till kvarn”. Priserna har deltagarna själva satt på sina verk. Kontakta butikspersonalen för mer information om köp av det verk som du är intresserad av.


PRESENTATION AV VÅRSALONGEN TVÅ GÅNGER DAGLIGEN


Liljevalchs konstvärd berättar om Vårsalongen 2010 två gånger varje dag kl. 12.15 och kl. 14.30

Ingen förbokning eller extrakostnad förutom entréavgiften.  Observera att inga visningar hålls under utställningens första och sista helg.


LÅNA EN LEGA MED DINA VÄNNER PÅ VÅRSALONGEN!


Under Vårsalongen kan du tillsammans med en eller flera vänner (2 – 5 personer) låna varsin Lega, nästan varje dag.
Legan är ett lekfullt och socialt föremål som får plats i handen. När du går med den genom Vårsalongen laddar du den, genom enkla handgrepp, med dina reaktioner på verken i utställningen och med dina rörelser i konsthallens salar.



LÄS MER OM LEGAN OCH HUR DU ANVÄNDER DEN


ALLTID PÅ EN MÅNDAG - VÅRENS PROGRAM


Häng med på en musikalisk resa i amerikanskt avantgarde från 1920 till 1990-tal med Kammarensemblen och Vokalharmonin!  Och dansa loss med Sveriges ledande skivetikett inom Skweee och MC Leo Kristoffer Malmsten från Fattaru. Eller lyssna på Mikael Augustsson med band som utlovar musik från varma breddgrader i ett stramt och slipat norr.


TILL HELA VÅRENS PROGRAM, ALLTID PÅ EN MÅNDAG


FRÅN OCH MED 1 JANUARI 2010 GÄLLER NYA ENTREAVGIFTER PÅ LILJEVALCHS.


Entré: 80 kr
Grupp om minst 10 pers: 60 kr
Under 18 år: fri entré
Pensionärer och studerande: 60 kr
Stockholmskortet gäller


UNDER VÅRSALONGEN ÄR FOTOGRAFERING TILLÅTEN



Av Mariann Andersson - 25 mars 2009 06:37

Wanja Lundby-Wedin tog sig fram inom den manschauvinistiska LO-organisationen. Hon använder nu ett typiskt kvinnligt knep för att rädda sig ur en knipa i männens värld: Hon gör sig dummare än hon är. Det behövs verkligen inte.

Inom LO uppskattas Wanja för att hon är en snäll flicka. Gubbarna kan göra lite som dom tycker.  Att hon nu  godkänt att medlemmarnas pengar vräks bort i bonusar borde väl vara tillräckligt för att ge henne foten. Men hon säger troskyldigt att hon inte haft en aning om detta, att hon blivit lurad. Detta trots att allt redovisas tydligt i årsredovisningen. Vi får väl se. Troligen klarar hon sig på att visa sig "kvinnligt" vimsig, enfaldig och snäll. Dummare än gubbarna alltså, det är viktigt för att bli accepterad i de manliga männens värld.

Många minns säkert en av Wanjas föregångare Stig Malm, ordförande i LO 1983-93. Han gjorde sig känd för det bevingade uttrycket: Vi måste stoppa fittstimmet. Samtidigt var en av LO:s viktigaste uppgifter att verka för jämställdheten mellan könen. En del har ju blivit bättre sen dess. Man har ju t ex en kvinnlig ordförande. Hon är kvinnligt följsam och snäll. Wanja Lundby-Wedin är säkert duktig. Men hon är duktig på männens villkor.


Av Mariann Andersson - 27 februari 2009 10:54

Victoria! Jag är besviken. Varför förblir du inte en ogift, fri och självständig kvinna. Barn kan du ju skaffa ändå.

Jag travesterar här den berömda Frihetsdikten skriven av biskop Tomas på 1400-talet:

 Frihet är det bästa ting

som sökas kan all världen kring.

Mycket bättre än en ring.


Mariann Andersson

journalist och författare.

ALIDA BOK


Technorati Profile

Av Mariann Andersson - 11 november 2008 11:25

Kungshögarna i Gamla Uppsala är ett av Nordens märkligaste fornminnen. I den största högen ligger en kvinna begravd. Vem är hon? Kanske en drottning. Men i utställningen i anslutning till högarna dominerar stora bilder på en kung. Någon drottning ser man inte röken av. Ett av många exempel på att kvinnorna är diskriminerade även i den arkeologiska forskningen.

Kung i röd mantel

En kung dominerar i utställningen i Gamla Uppsala museum. Men inga ben som
säkert kan härledas till en man har hittats i kungshögarna. Det enda man är
säker på är att det ligger en kvinna i Östhögen.


Var finns drottningen? De enda människoben som kunnat könsbestämmas efter utgrävningar av kungshögarna i Gamla Uppsala kommer från en kvinna. Men i utställningen i museet dominerar stora bilder på en kung. Ändå har inga ben hittats som med säkerhet kan sägas ha tillhört en man. Någon drottning ser man inte skymten av.
Det är nu snart tio år sedan en analys av benfragment från gravhögarna i Gamla Uppsala gjordes av forskarna Sabine Sten och Maria Vretemark. De kom fram till att
det ligger en kvinna begravd i den största högen, Östhögen. Men några ben
från en man har de inte kunnat könsbestämma.

Museichefen Torgärd Notelid
-I denna mäktiga hög ligger troligen en kvinna, kanske en drottning,
begraven, säger Torgärd Notelid, Gamla Uppsala museum.


Är det inte på tiden att anpassa utställningen så den stämmer bättre överens med de fynd som gjorts i gravhögarna? Kanske borde kungen få sällskap av en drottning?

Mäktiga kvinnor
-Jag tycker nog att vi i vår basutställning har lyft fram kvinnan i
Östhögen, säger Torgärd Notelid, platsledare för Gamla Uppsala museum, beläget i anslutning till kungshögarna i Uppsala.
-Om hon var drottning vet man inte. Men det är inte alls omöjligt. Kvinnorna
under denna period i Norden - 500-talet efter Kristus - kunde ha en starkt
ställning. Det visar andra fynd som gjorts.
-I Oseberg vid Oslofjorden i Norge finns en gravhög från Vikingatiden med
två kvinnor som låg i skepp. De hade till skillnad från de begravda i Gamla
Uppsala inte blivit brända så därför finns många fynd bevarade. De
värdefulla gravgåvorna tyder på att kvinnorna haft en mycket hög rang.
Gravhögar över drottningar finns också i Danmark.

Kvinnoben gracilare
Sabine Sten och Maria Vretemark har undersökt sammanlagt två kilo starkt
förbrända ben från kungshögarna i Gamla Uppsala och från några mindre gravar
i närheten.
-Våra analyser visar att det legat en kvinna, 20-30 år gammal, i Östhögen. I
Västhögen har vi funnit en vuxen människa, 20-40 år, men om det är en man
eller en kvinna kan vi inte avgöra, säger Sabine Sten, lektor i arkeologi
och osteologi - läran om skelettet.
Hon berättar att könet bestäms genom att man mäter t ex kranium, bäckenben,
lårben och överarmsben. Kvinnornas ben är gracilare än männens. I Östhögen
har fragment av ögonbrynsbågar och främre delen av en underkäke med en
hörntand påträffats. Båda dessa fynd är viktiga för att bestämma könet.

Kung eldas

Här går kungen upp i rök på sin färd till Valhall.


Kraftig eld
Högarna i Gamla Uppsala har blivit utgrävda två gånger under 1800-talet -
Östhögen 1846-47, Västhögen 1874. Fynden har inte varit särskilt rika,
eftersom kropparna och gravfynden förstörts av kraftig eld. De döda
brändes i mycket hög värme för att säkert komma till dödsriket.
Dåtidens människor trodde att de där skulle fortsätta sina liv och det var
viktigt att de fick en gedigen utrustning på den sista resan. Därför avstod
de efterlevande från verkliga dyrbarheter för att deras nära och kära skulle
få det bra och bli väl sedda på andra sidan, bland Oden, Tor och de andra
gudarna.
De fina gravgåvorna blev lågornas rov. Bara en del fragment återstår och dem
får forskarna försöka pussla ihop för att skapa sig en bild av de begravda
och deras liv.


Osäker vetenskap
-Arkeologin är en osäker vetenskap. Man får pussla och dra slutsatser. Vi
balanserar mellan de få spår vi har och uppgifter från gamla isländska och
norska sagor, säger Torgärd Notelid.
-Det vi visar i vår utställning är den bild vi har i dag. Arkeologin
utvecklas hela tiden genom modernare metoder och ny forskning. Därför
kommer vår bild av historien och gravhögarna troligen att vara annorlunda i
framtiden. Och basutställningen som skapades till museets invigning i maj
2000 kommer att behöva förändras
Den förmente kungen har hittats i Västhögen och "drottningen" i Östhögen.
Varför är ni så säkra på att det ligger en kung i Västhögen när inga

ben har påträffats som med säkerhet tillhör en man?
-Gravfynden tyder på att där har legat en betydelsefull man, kanske en kung,
säger Torgärd Notelid. Forskarna är ganska eniga om att här legat en man.
I Västhögen finns rester av bårder från ett tyg och fragment av något som
forskarna uttolkat som ett svärd. Vidare har man hittat ett hundskelett, en
jaktfågel och spelbrickor av elfenben.

Drottninghögen
Också i Östhögen - eller skall vi kalla den Drottninghögen - har värdefulla
gravfynd gjorts, som tyder på att den begravda haft en hög rang.
Kungen i utställningen är fantasifullt och detaljrikt gestaltad. Han
påminner nästan om en kung ur en film eller tecknad serie. Den unge kungen har t o m försetts med en tjänstekvinna som skymtar på den stora bilden på museet.
Men kvinnan som de förbrända benresterna i Östhögen tillhörde ser

man inte röken av. Skall man tolka detta symboliskt? Kvinnorna i historien finns knappast.
-Vi är angelägna om att ge en riktig bild av historien. Men det är ju så att
det är de mäktige som lämnar de flesta spåren. Vi vill försöka synliggöra
alla grupper; kvinnor, män, barn och trälar. Allt är viktigt, säger Torgärd
Notelid.
Hon betonar att bilden av kungen är gjord med stor omsorg utifrån
arkeologiskt underlag. Museichefen påpekar oockså att kvinnan i Östhögen
finns nämnd i texterna vid montrarna. Och utomhus har en skylt satts upp vid högen där man berättar om henne.
Men jämfört med kungen är hon obefintlig. Inte heller i filmen som visas i museet nämns hon. Filmen heter Tidsresan och handlar om Gamla Uppsala under 4 000 år.

Kungshögarna i Gamla Uppsala är ett av Sveriges märkligaste fornminnen.
Enligt sägnen ligger kungarna Aun, Egil och Adils begravda här. Men det kan
i stället röra sig om drottningar.


Kvinnoutställning
-Vi planerar nu i samarbete med Historiska museet att göra en utställning om kvinnornas position under yngre järnåldern, d v s ca 500 - 1100 år efter
Kristus. Det blir en tillfällig utställning i museets entréplan. När utställningen visas kan vi inte säga eftersom finansieringen är oklar. Möjligen kan planerna bli verklighet till sommaren 2009, säger Torgärd Notelid.
Kvinnofrågor ligger i tiden. Tror du inte att en drottning skulle kunna öka
intresset för museet?

-Basutställningen utgår från vad man kände till då den byggdes år 2000.
Utställningen måste förnyas om den skall följa utvecklingen. Många vill att
vi förnyar oss. Men när det kan ske är osäkert. Det är en fråga om resurser,
säger Torgärd Notelid.
Själv var hon inte med och byggde basutställningen år 2000.
Hon tillträdde ett år senare. Men hon svarar för de tillfälliga
utställningarna.

Text och foto: Mariann Andersson, journalist och författare

ALIDA BOK


Artikeln har varit publicerad i tidskriften Populär Arkeolog nr 3-08

Artikeln har kontrollästs och godkänts av forskarna Sabine Sten och Maria Vretemark samt av museichefen Torgärd Notelid


Av Mariann Andersson - 13 oktober 2008 17:55

En zoo för kändisar var en tanke som flög genom mitt huvud när jag 1998Chimpans besökte bokmässan i Göteborg för första gången sedan den flyttade in i sina nuvarande lokaler. Tidigare höll den till i konserthuset vid Götaplatsen i Göteborg, vilket nog inte så många känner till.


Även på den tiden fanns kändisar. När jag var där 1971 stötte jag bland andra ihop med Elisabet Hermodsson från Uppsala, som läste en oförglömlig dikt om hur hon väntade på telefon från en man (utan att våga ringa själv, vilket var opassande på den tiden), och Per Gahrton som då ännu inte hade startat miljöpartiet. Båda fick information om min då nyutkomna bok Vägen ut eller Det grymma manssamhället, som jag puffade för under mässan.
Sedan den blygsamma starten vid Götaplatsen har bokmässan svällt ut kolossalt och med det ”högviltet”. Som djuren i en zoo satt de uppradade för beskådande i sina montrar, Lasse Berghagen, Jerzy Einhorn, Carina Burman, P C Jerzild och många fler. Framför varje litet bås stod en klunga nyfikna, som lyssnade och inte minst tittade. Det var som en jättelik TV med alla kanalerna på samtidigt.
Måste man vara kändis för att sälja en bok? Och vilket är viktigast kändiskapet eller de litterära kvaliteterna? Många gånger undrar man när man ser vissa kändisars klena alster. Frågan är också vilket som kommer först i kronologin, kändiskapet eller författarskapet? Det sunda vore väl att kändiskapet kom som en följd av författarskapet. Men tyvärr är det ibland tvärtom.
Den här gången puffade jag för min nyutkomna bok Ljusets barn i mörkrets våld. Under de snart 30 år som gått sedan det första mässbesöket har jag inte blivit kändis. Men jag har kanske något som är viktigare än kändiskap, en outrotlig optimism och framtidstro.
Mariann Andersson

Detta skrev jag efter att ha besökt bokmässan i Göteborg 1998. Tyvärr har jag inte gjort någon rapport från senare besök, då jag själv varit utställare. Men intrycket är oförändrat, om än attraktionerna i zoo förändrats en aning. På senare tid dominerar Jan Guillo och Liza Marklund som var och en kacklar efter sin näbb. Det är samma kommersiella spektakel nu som då. "Kulturen" i förförisk förpackning säljs ut av storkapitalet. Andra får knappast en syl i vädret. Och allting är förbannat dyrt.

Mariann Andersson

ALIDA BOK

Av Mariann Andersson - 11 februari 2008 18:12

Elin Dofs från Karlstad beskriver i sin dikt En ny generation feminister en kvinnorörelse som spårat ur, mot ytlighet och förflackning. Kvinnorna har blivit "prylgalna offer för modeindustrin", som inte tar vara på sina nya rättigheter utan dricker sig redlösa för att "utslagna landa på Maria ungdom". Dikten kan läsas på ALIDA BOKs diktsida .
Det är en mörk bild du tecknar. Varför har det blivit så?

-Jag tror det beror på att man fokuserar fel. Man har förutsättningar att komma så mycket längre men hakar upp sig på smådetaljer, säger Elin Dofs.
-Det är enklare at kämpa för något konkret. Då ser man resultat. Om man kämpar för jämställdheten på lång sikt går det långsamt och man ser inga resultat, menar hon.
Men de kvinnor du beskriver är inte några kämpar alls. De är osjälvständiga offer för utseendefixering och tävlar i jämställdhet när det gäller fylla och sex.
Själv tror jag, undertecknad, att denna urspårning av kvinnorörelsen beror på en fruktansvärd förljugenhet i den feministiska rörelsen. Så gott som alla av de drivande krafterna har fått sin medvetenhet ur boken Vägen ut eller Det grymma manssamhället av Mariann Andersson, den enda bok som väcker människan till fullt mänskligt självmedvetande. Men de vill inte erkänna varifrån de fått denna nya medvetenhet eftersom det skulle avslöja dem som osjälvständiga offer för könsdiskrimineringen.
Om alla feminister rekommenderade den bok som gett dem själva medvetenhet i stället för att bojkotta och förtiga den, skulle man mycket snabbt kunna rycka upp Sverige och den svenska feministiska rörelsen samt komma tillrätta med många av de problem Sverige har i dag. Inte minst det ökande våldet mot kvinnor.
Men dessa så kallade feminister är inte särskilt intresserade av att sprida jämställdhet och fred. De är i grund och botten svikare och förrädare mot kvinnosaken och tänker mest på att värna om sin egen prestige.
Därför gör de hellre reklam för till exempel en mossig gammal bok som Det andra könet (1949) av Simone de Beauvoir, trots att denna bok inte kan göra någon människa i dag ett dugg klokare. Men den är mindre komprometterande för dagens kvinnorörelse, som slipper tappa ansiktet.
Simone de Beauvoir är en slav som rycker i kedjan. Men hon kommer inte loss. Det är av frukten man känner trädet. Och kvinnornas ställning är som bekant inte särskilt bra i Frankrike. I Sverige är den bäst i världen.
Intresset för Det andra könet har genom den nya medvetenhet som Det grymma manssamhället (1971) gett, ökat kraftigt. Feministerna inbillar sig att Simone de Beauvoir skrivit om det som min bok handlar om, fast på ett för dem själva mindre avslöjande sätt.
Ett exempel är Åsa Moberg, som i ett anfall av ovanlig hederlighet skrev en krönika i Aftonbladet om Det grymma manssamhället den 5 maj 1971. Se den här.
Det var Det grymma manssamhället (som boken hette i första och andra upplagan) som gjorde Åsa Moberg medveten i könsrollsfrågor. Men sedan har hon inte nämnt den, vare sig som referens eller på annat sätt. Däremot har hon skrivit mycket om Simone de Beauvoir och tillsammans med Adam Inczédy-Gombos och Eva Gothlin gjort den första oavkortade översättningen till svenska av Det andra könet (2002).
Våra svenska feminister går över ån efter vatten och fiskar i grumliga källor. De spottar i regel på det som gett dem själva medvetenhet, d v s boken Vägen ut eller Det grymma manssamhället, och behandlar det som något långt under deras egen värdighet. Ändå är denna bok troligen världens viktigate (feministiska) bok. Men det behövs troligen ännu en generation feminister för att detta skall bli erkänt.

Boken kostar 69 kr och kan beställas här:
http://alidabok.net/formvurea.php


Vägen ut eller Det grymma manssamhället av Mariann Andersson

Ur kritiken:

”Om alla läste den här blev det kanske någon ändring …”
Morgonbris, Socialdemokratiska kvinnoförbundets tidskrift

”Det är en bok som bör finnas i varje kvinnas bokhylla och som bör
läsas i varje skola”
Systrar.net


”Vägen ut eller Det grymma manssamhället av Mariann Andersson
(Alida Bok)… anses av många som något av en svensk feministklassiker.”
Daniel Larsson, K-Online

”I boken finns hysteriskt roliga stycken…”
Maja Ljung, Expressen-GT


"Boken är faschinerande... En utmärkt present till unga feminister."
Agneta Hansson, projektledare, Jämställdhet ARGUS, Högskolan i Halmstad


"ett konststycke att på detta sätt med humor, värme och en god portion kärlek till mannen bränna av detta sprakande satiriska fyrverkeri... I stort sett kan jag bara lyckönska var läsare som fått denna bok i sin hand."
Anders Bronsek, Communicatio webblogg


"Bakom kraven finns föreställningen om en slumrande kvinnokraft som skall frigöras och samtidigt frigöra de män som nu är bundna av sin könsroll i sin ofrihet."
Kerstin Vinterhed, Dagens Nyheter


”Det nya med boken är att den bryter igenom kulturarvet. Då ser individerna sig själva och samhället ur en ny synvinkel. Man upptäcker att människorna är produkter av könsdiskrimineringen och får en bättre överblick, så att man lättare kan kartlägga människors beteenden."
Psykolognytt, Sveriges Psykologförbunds tidning”


"Läs den!"
Margareta Ekström, Hertha


Se även ALIDA BOK

Det grymma manssamhället utkom i en första upplaga 1971. Den tredje upplagan utkom 2002 och heter Vägen ut eller Det grymma manssamhället.


Mariann Andersson
ALIDA BOK

Presentation

Fråga mig

0 besvarade frågor

Gilla bloggen

Kalender

Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12 13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
<<< Februari 2010
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Följ bloggen

Följ Feministiska blomster - feminism, filosofi,poesi med Blogkeen
Följ Feministiska blomster - feminism, filosofi,poesi med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se